Release

Det tog 18 månader, men idag släpptes äntligen min lilla bok om Alcatraz i ett annat format än den inbundna versionen som kom i september -17. En drygt fem timmar lång ljudbok inläst av en trevlig tjomme vid namn Per Runhammar går nu att ladda ner på Storytel, komplett med ett nytt, snitsigt omslag där Bill Bakers sorgsna mugshot från -57 fick agera poster boy åt mina intervjuade fångar.

Jag försökte glädja mig åt denna världsliga lilla framgång idag, men det var svårt. Det är för mycket sjukdom och elände i min närhet dessa dagar. Vad är en fucking ljudbok mot insikten att livet har ett slut, att den vackra fullmånen som stiger ovanför grantopparna inte bryr sig om att min mamma är en förvirrad skugga av sitt forna jag eller att min pappa är ledsen eller att ingen - inte jag själv eller ens mina barn - är garanterade liv framför död?

Eller så är det just att glädjas åt livets små meningslösa triumfer som är det bästa vapnet mot döden vi har. Ljuset var en vemodig apelsin idag på eftermiddagen när Liv bredde ut en filt på en iskall marsstrand för att sola. Det finns något att lära sig där.

Folkfest

För andra året i rad styrde jag kosan till Friends Arena med en unge för att bevittna folkhemskoman also known as Melodifestivalens final. Det var ett liv och ett kiv på nationalarenan, en tillkämpad socialrealismsextas från ett folk som är svältfödda på ljus och värme och närhet.

Fel låt vann (borde varit Jon Henrik), men rätt pojke var mitt sällskap under kvällen. Edward är den vackraste pojken i norra universum och det var en fröjd att äta utsökt thaibuffé tillsammans och sedan vandra genom ett Mordor-regn till Friends och ta plats på sektion 306. Jag köpte en blinkande hatt till honom och vi smaskade popcorn och kramades och var två små mänskliga myror inne i jättelik, kokande gryta och sen åkte vi hem i den döda, tröstlösa marsnatten och Edward somnade vid min sida och jag kände mig lycklig och stolt.

One desk to rule them all

Jessica har länge tjatat om att jag borde köpa ett eget skrivbord som jag kan sitta vid när jag jobbar. För att skapa yrkesstolthet, för att manifestera att vår lägenhet faktiskt också är mitt kontor på dagtid mellan 9-17. Jag har förhalat det eftersom jag är snål och lat och dessutom kräsen - om jag ska ha ett skrivbord ska det fan i mig vara ett JFK-skrivbord; tungt, mäktigt, statsmannamässigt. Inget tanigt skit av björk, det ska utstråla Hemingway, kulturman, narcissism.

Häromdagen hittade hon ett skrivbord som uppfyllde mina krav, och mer därtill. Jag pungade ut en slant, baxade hem skiten i marsslasket, placerade den framför fönstret i vardagsrummet, ställde min vinylspelare, min laptop och lite annat smått och gott på den, och - voíla!

Efter sju år som frilansjournalist har jag äntligen en arbetsplats.