Jag blev rörd, dels för att Ida brydde sig om att skicka ett kort över Atlanten till någon hon träffat en enda gång för snart fyra år sen. Men framför allt för att en pust av julens ande var det sista jag förväntade mig i slutet av januari. All helighet är ju bortstädad sedan länge. Julen -18 är glömd, slängd på soptippen. Nu är det vargavinter och knutna nävar i fickor som gäller. Mörker. Sladdande biljävlar. Mjölkvita himlar där inga gudar bor.
Idas kort fick mig att minnas, och längta tillbaka.
