Kom tillbaka, o helighet

Fick ett julkort på posten igår, skickat från Bob Lukes änka Ida. Antar att det kom en månad för sent på grund av att Postnord fuckade upp leveransen men det gjorde inget. Tvärtom.

Jag blev rörd, dels för att Ida brydde sig om att skicka ett kort över Atlanten till någon hon träffat en enda gång för snart fyra år sen. Men framför allt för att en pust av julens ande var det sista jag förväntade mig i slutet av januari. All helighet är ju bortstädad sedan länge. Julen -18 är glömd, slängd på soptippen. Nu är det vargavinter och knutna nävar i fickor som gäller. Mörker. Sladdande biljävlar. Mjölkvita himlar där inga gudar bor.

Idas kort fick mig att minnas, och längta tillbaka.

Koreanska gossar to the rescue

Har varit inne i en svacka. Är fet, trött, ledsen över sjukdomar i min närhet. Sverige är som Mann’s planet i Interstellar. Humans were never meant to live here.

Men idag fick jag uppleva sann eufori. Förvisso i andrahand, men ändå. Jag tog med Jullan på en kväll i Hornstull, med middag på fina Ho’s följt av besök på Bio Rio och en konsertfilm med det sydkoreanska pojkbandet BTS. En salong som till 98 procent var fylld av gråtande och skrikande tjejer (och två procent besvärade pappor) fick se Jimin, Rap Monster, Suga och fyra ytterligare undersköna killar hoppa omkring på en arena i Seoul i två timmar.

Min dotters oförställda extas var som balsam för min utmattade själ. Jag älskar henne så mycket och det var en fantastisk kväll.

Menlöshet

Jag gör små försök att tillhöra någon slags Västerås/VLT/akademiker-gemenskap ibland, men det är svårt. Jag är en kräsen man som gillar ett fåtal människor, och mina vänner gillar jag å andra sidan innerligt och djupt. Men runki ball-kallpratande med mediokra narcissister över halvdan mexikansk mat för 600 spänn hade jag kunnat vara utan.

Det var en bistert kall och meningslös kväll denna onsdag.

Glimtar i ett dött kosmos

Januari är skit, februari likaså. Mars är värst. Resten av året går Sverige fint att leva i, men under dessa tre månader borde jag bo i Miami. Har tyvärr inte råd till det. Kommer antagligen aldrig ha råd till det.

Så det gäller att bita ihop. Och försöka hitta ljusglimtar.

Mina glimtar just nu kommer främst i form av min familj. Ett hett möte med min fru. Ett vackert leende från min yngsta grutt. Och lite från naturen: en full måne över hustaken. Tjocka flingor i skenet av gatlyktor. Krispig luft mot kinden.

Ungarnas levande själar. Livs underbara kaxighet när hon klär sig helt i svart och sätter på sig en fladdermusdräkt till plugget en måndag eftersom "rosa är fult". Edwards illa maskerade lycka över att ha hängt med några tjejer i sin klass en hel eftermiddag och dessutom blivit bjuden på Daim av dem. De långa samtalen om livet med Jullan innan hon somnar.

Heligheten i att gå på min bästa väns pappas begravning. Glädjen mitt i sorgen. Det är det jag har att hålla i nu.

Fon i ide

Jag hatar den här tiden på året, har alltid gjort. Drömmer aldrig så intensivt om ljummet regn över palmblad som nu. På vintern är Sverige en frysbox med malfunctioning dörrljus. Jag tröstäter och blir fet.

Bloggar inte. Uthärdar bara.

Elsa av kött och blod

För fyra år sen tog jag med ungarna på Disney on Ice i Globen. Idag gjorde jag och svärmor sällskap med Liv under hennes första besök i den magiska snöbollen.

Det blev en fin eftermiddag, kommersen och småbarnsfamiljhysterin till trots. Liv älskar att vara med sin mormor, och min dotters tindrande ögon blev stora som tefat när Elsa och Anna gled in livs levande på ett par grillor.

Som småbarnsförälder har jag hört pianointrot till Slå dig loss cirka 37659 gånger i köket när jag plockar disk, så att höra det vemodiga plinkandet i Globens innandöme var snudd på andligt. Barndomen är så flyktig, en dag försvinner magin och förvandlas till något annat. Nostalgi över den tid som flytt, kanske.

Men den här dagen var Liv ett barn som viftade lyckligt med ljusstaven hon fick av sin snälla mormor och som fick se sina stora idoler göra piruetter. Det var en ynnest för mig och Ann att vara med.