Kreativ och galen

Pressen var här nyss och gjorde en grej på Jessicas relativt nystartade pysselkonto på Instagram. När min fru får för sig att göra något gör hon det fullt ut, och oftast blir det succé.

Nu är vårt köksbord fullt av kaffekoppar med egenstöpta ljus i, tebrickor gjorda av trasiga ramar och loppis-böcker, värmeljushållare gjord av en gammal glasburk.

”Tänker du inte ibland att du har en kreativ fru?”, säger hon och ser sexigare ut än Afrodite. ”Kreativ och ganska galen”.

Jo, älskling. Tanken har slagit mig.

Att kratta äpplen

Gräsänkling i helgen. Åkte ut till Stalbo. 81-årig mamma som knappt känner igen mig. 80-årig pappa som är trött och deprimerad. Klippte gräs för att känna mig lite mindre usel över att lämna dem i sticket. Borde åka dit oftare och hjälpa till men har så mycket med mitt eget jämt.

Krattade äpplen i rött solsken. En storm hade blåst ner några träd. Per var fortfarande död. En miljard minnen av ett yngre jag i husens alla rum. Små spöken av Jon nu, för evigt dolda i en annan dimension. Älskar det där huset så mycket. Vill bo där igen.

Krattade äpplen och tänkte på hur det skulle vara. Sen åkte jag till stan igen.

Inte USA men nästan

Trött idag efter intensiv lördag som inkluderade Kulturnattshäng med fyra critters. Roar mig med att minnas alla mina USA-besök genom åren. Jag korsade Atlanten -81, -86, -88, -91, -97, -00 (twice), -01, -04, -09, -11, -12 och -15.

Ser inte ut att bli något -18. Men snart får jag se Oakland’s finest iallafall. En pust av BART, Bay Bridge och solbrända kullar. 

Som jag behöver det.

 

Spöade Johan i schack igår

Men det kan ha att göra med att han blev distraherad av att våra småtjejer skötte förflyttningen av pjäser, jag vet inte.

Återförenade

Femåringen och tioåringen springer mot varandra i höstskogen som vajar i ett orange ljus. En oändlig vecka har gått, men nu är de tillsammans.

Nu kan de vara syskon på riktigt igen.

Drömmen, ett år senare

I dag har det gått exakt ett år sedan min bok om Alcatraz officiellt publicerades. I all framtid kommer datumet 12 september ha en särskild lyster för mig. För på den dagen år 2017 besannades en av mina största och mest innerliga drömmar.

Just den 12 september i fjol kom det ett vadderat kuvert med posten. Min förläggare hade skickat ett exemplar direkt från tryckeriet. Med i brevet fanns en hälsning: Bäste Jon, jag hoppas du blir nöjd! /Torbjörn.

Jag gick in i Edwards rum och stålsatte mig innan jag drog upp boken ur kuvertet. Jag hade sett omslaget i digital form, jag hade korrläst manuskriptet otaliga gånger, sett typsnittet och formateringen på min dataskärm. Men jag hade aldrig hållit boken i min hand, känt dess tyngd, rört fingrarna över dess pärm, hört det lätta smattrandet av dess bläddrade sidor.

Jag kände mig plötsligt nervös, för jag insåg att det fanns en risk att jag skulle bli besviken av hur slutresultatet blev. Att boken var fulare in real life, att något med dess fysiska uppenbarelse skulle kännas fel. För det hade inte gått att åtgärda. Boken hade precis tryckts i 2 100 ex på ett tryckeri i Falun, det hade liksom inte gått att kassera en hel upplaga.

Jag drog upp boken och andades ut. Den var glansig och vacker, med 233 stolta, vita sidor och en mörkblå pärm. Den smattrade ljuvligt när jag bläddrade i den. Ett år senare minns jag den stunden med tacksamhet och ett visst vemod. För jag kommer aldrig att få uppleva just den känslan igen, även om det någon gång skulle bli en till bok. The first cut is the deepest, som det brukar heta.

Samtal med Liv, onsdag morgon

Liv: Pelle (OBS! Pseudonym) är kär i mig.
Jag: Är han?
Liv: Ja, han brukar sträcka ut armarna och gå mot mig. Då springer jag därifrån för jag vill inte att han ska pussa mig.
Jag: Det är nog många som är kära i dig, för du är ju så söt.
Liv: Jag tror han är kär i mig för att jag har talang.
Jag: Ja, det så klart, du har ju så många talanger. Tänkte du på någon särskild talang?
Liv: Vad är talang för något?
Jag: Om man är extra bra på något brukar man säga att man har talang. Du har till exempel talang på att sjunga och dansa och pyssla, massa saker.
Liv: Ja, Pelle är kär i mig för att jag har talang. Och för att jag har så häftiga leksaker.

Ronnie

Jag har skrivit fyra sidor i Aftonbladet idag om att det har gått 40 bast sen Ronnie Petersson dödskraschade på Monza.

Förnimmer svagt de skakiga helikopterbilderna på det brinnande vraket. Jag var fyra år då. Kanske satt jag där med uppspärrade ögon när det hände. Eller så såg jag det senare, på Sportnytt. 

I England satt Ronnies treåriga dotter den dagen. Två blonda critters, oförställda inför livet, en med akademiker-pappa på Bärby och en annan med folkhemshjälte-pappa i en brinnande Formel 1-bil. Så olika kan ödets lott falla.

Kändes lite högtidligt att intervjua henne. Ett kort handslag över decennierna, till en annan tid, ett annat liv.

En satellit

Min lilla bok låg där, i havet av alla andra. En satellit i interstellära rymden. Utanför bokaffären kokade Uppsala av folk och liv inför en stundande Kulturnatt. En röd sol gick ner över min ungdoms stad, kålrötterna växte monstruöst i Linnéträdgården, min fina vän Alina och min vackra fru Jessica klickade, bokjäveln låg där och blev inte köpt men den fanns ändå och jag älskade livet ikväll.

Min fru har humor