Vi hördes sist för fyra år sen, och innan dess för sex år sen. Nu är det dags igen.
Jag vet inte om du har märkt det, men det händer att jag kastar slängkyssar till dig. När en särskilt kraftig höststorm piskar liv i mitt blod, när kvällsmolnen lyser röda som en bortglömd Rod Stewart-melodi, när stjärnorna påminner mig om min litenhet och din storhet. Om min korta, utmätta tid, och din evighet. Då kastar jag iväg en slängkyss till dig, Gud.
Vad du nu är. Kraften, riktningen.
Det jag tror mig veta om dig är att du finns i någon form, fast i en form som vi knappt kan förnimma och absolut inte kan förstå. Det jag vet med säkerhet är att människor i alla tider har förvanskat dig, utnyttjat dig för sina egna ändamål, förväxlat dig med rädsla och stränghet. De kan dra åt helvete, om helvetet hade funnits. Men det är också en mänsklig uppfinning.
Om du hör min enkla bön i någon dimension, Gud, så ber jag dig att hålla din hand över mitt tredje barn lite extra mycket dessa kommande dagar. För i morgon börjar hon i förskoleklass, och hon känner inte ett enda barn där. Liv är en vidunderlig flicka, en helt unik själ, en varelse vars hela kropp spritter av välvilja, glädje och lust. Hon vet inget om den här världens sarkasmer och vassa kanter, om bitterhet, om avund och om illvilja. Jag har försökt skydda henne så gott som möjligt från livets avgrundsdjup, från ofrivillig ensamhet och besvikelse. Men precis som alla andra på den här skitplaneten kommer hon att drabbas av allt det där, i sinom tid.
Men inte än, Gud. Låt henne behålla sitt oförställda, soliga flickhjärta i höst, och i vår. Låt henne bli accepterad i gruppen, låt henne få en riktigt bra kompis som ser henne för den roliga, påhittiga, trofasta person hon är.
Det här blir näst sista gången jag ber dig, Gud. Om sex år hörs vi igen.
Amen.
