Men i helgen har jag betat av inte mindre än tre nya upplevelser, och just nu känner jag att min relation till Västerås är rätt så damn bra. Först tog jag en lunch med Per på Kajplats 9, ett plejs nere i hamnen som serverar svindyra skaldjursrätter. Jag avnjöt en utsökt lax med rotfrukter, samtidigt som jag stirrade på några förtöjda skorvar som guppade i vattnet. Det var trivsamt. Det är lätt att glömma att Västerås är en vattenstad. Fan, jag borde köpa båt.
Sen på kvällen tog jag hissen upp till 18:e våningen på Steam Hotel och gick på en good-looking bar vid namn Locavore tillsammans med Mike och ett gäng exil-amerikaner. Jag smuttade på en alkoholfri öl och pratade Trump med en tjomme från Minnesota samtidigt som jag såg ut över kobbarna i Mälaren. Det var också trivsamt. Det är lätt att glömma att de ser så mycket vackrare ut från ovan.
Följande dag var det dags för ett stålbad i form av barnkalas för Edward på Kokpunkten, ett relativt nybyggt äventyrsbad här i stan som hör till Sveriges största. Äventyrsbad = svinlånga och höga vattenrutschbanor som går i 140 km/h och slutar med ett enormt splash i vattnet. Äventyrsbad = en av mina största fobier, ända sen jag höll på att drunkna i Heby när jag hamnade snett i vattnet vid landning och blev desorienterad. Också sedan jag åkte ett gäng banor på Skara Sommarland tillsammans med Tommes familj -89 och höll på att drunkna igen när jag fick hans 120 kilos pappa över mig efter en bana.
Ungarna hoppade i som om det inte fanns någon morgondag, och plötsligt befann jag mig i en kö till en bana. Framför mig såg jag en tunnel med forsande vatten, som en Golgata-skjuts ner till min innersta panik. Men jag la mig i forsen, svängde höger, svängde vänster, kraschlandade i vatten, överlevde. Åkte igen. Överlevde igen.
Kände mig stolt. Och ovanligt nöjd med att bo i Västerås.
