Duell

Vi bunkrade upp med chips och satte på SVT1 kl 20. Nio dagar före val, S och M i partiledardebatt. En känsla av tidlöshet, av högtidlig tradition. Och av vemod. Valet -22 tror jag inte längre det kommer att vara S och M som är de största partierna. Det som en gång i tiden kändes som hugget i sten.

Tre av fyra ungar tittade på Löfvén vs Kristersson. De hejade på Stefan och tyckte att Ulf var en besserwisser. Liv tyckte dock Stefan hade en ful näsa. Ändå: demokratins vikt förd vidare, i någon mån. En dag kommer barnen kanske att minnas duellerna -18 som jag idag minns duellerna mellan:

V-ås

När man har bott i samma stad i sjutton bast är det lätt att ruttna på den. Särskilt när staden i fråga är Västerås, och inte New York. Man kan folket (västmanländskt bräkande ingenjörer), barerna och restaurangerna (en och annan riktigt bra, några hyfsade) och de barnvänliga utflyktsställena (Vallby Friluftsmuseum, Anundshög, piratgolfen på Hälla, Björnön, Engsö Slott, Östra holmen, Västmanlands museum). Det finns liksom inte så mycket kvar att upptäcka. Livet kan kännas som en kvav eftermiddag när allt i ens närhet är välkänt, utforskat.

Men i helgen har jag betat av inte mindre än tre nya upplevelser, och just nu känner jag att min relation till Västerås är rätt så damn bra. Först tog jag en lunch med Per på Kajplats 9, ett plejs nere i hamnen som serverar svindyra skaldjursrätter. Jag avnjöt en utsökt lax med rotfrukter, samtidigt som jag stirrade på några förtöjda skorvar som guppade i vattnet. Det var trivsamt. Det är lätt att glömma att Västerås är en vattenstad. Fan, jag borde köpa båt.

Sen på kvällen tog jag hissen upp till 18:e våningen på Steam Hotel och gick på en good-looking bar vid namn Locavore tillsammans med Mike och ett gäng exil-amerikaner. Jag smuttade på en alkoholfri öl och pratade Trump med en tjomme från Minnesota samtidigt som jag såg ut över kobbarna i Mälaren. Det var också trivsamt. Det är lätt att glömma att de ser så mycket vackrare ut från ovan.

Följande dag var det dags för ett stålbad i form av barnkalas för Edward på Kokpunkten, ett relativt nybyggt äventyrsbad här i stan som hör till Sveriges största. Äventyrsbad = svinlånga och höga vattenrutschbanor som går i 140 km/h och slutar med ett enormt splash i vattnet. Äventyrsbad = en av mina största fobier, ända sen jag höll på att drunkna i Heby när jag hamnade snett i vattnet vid landning och blev desorienterad. Också sedan jag åkte ett gäng banor på Skara Sommarland tillsammans med Tommes familj -89 och höll på att drunkna igen när jag fick hans 120 kilos pappa över mig efter en bana.

Ungarna hoppade i som om det inte fanns någon morgondag, och plötsligt befann jag mig i en kö till en bana. Framför mig såg jag en tunnel med forsande vatten, som en Golgata-skjuts ner till min innersta panik. Men jag la mig i forsen, svängde höger, svängde vänster, kraschlandade i vatten, överlevde. Åkte igen. Överlevde igen.

Kände mig stolt. Och ovanligt nöjd med att bo i Västerås.

Gudsbön #3

Hej Gud,

Vi hördes sist för fyra år sen, och innan dess för sex år sen. Nu är det dags igen.

Jag vet inte om du har märkt det, men det händer att jag kastar slängkyssar till dig. När en särskilt kraftig höststorm piskar liv i mitt blod, när kvällsmolnen lyser röda som en bortglömd Rod Stewart-melodi, när stjärnorna påminner mig om min litenhet och din storhet. Om min korta, utmätta tid, och din evighet. Då kastar jag iväg en slängkyss till dig, Gud.

Vad du nu är. Kraften, riktningen.

Det jag tror mig veta om dig är att du finns i någon form, fast i en form som vi knappt kan förnimma och absolut inte kan förstå. Det jag vet med säkerhet är att människor i alla tider har förvanskat dig, utnyttjat dig för sina egna ändamål, förväxlat dig med rädsla och stränghet. De kan dra åt helvete, om helvetet hade funnits. Men det är också en mänsklig uppfinning.

Om du hör min enkla bön i någon dimension, Gud, så ber jag dig att hålla din hand över mitt tredje barn lite extra mycket dessa kommande dagar. För i morgon börjar hon i förskoleklass, och hon känner inte ett enda barn där. Liv är en vidunderlig flicka, en helt unik själ, en varelse vars hela kropp spritter av välvilja, glädje och lust. Hon vet inget om den här världens sarkasmer och vassa kanter, om bitterhet, om avund och om illvilja. Jag har försökt skydda henne så gott som möjligt från livets avgrundsdjup, från ofrivillig ensamhet och besvikelse. Men precis som alla andra på den här skitplaneten kommer hon att drabbas av allt det där, i sinom tid.

Men inte än, Gud. Låt henne behålla sitt oförställda, soliga flickhjärta i höst, och i vår. Låt henne bli accepterad i gruppen, låt henne få en riktigt bra kompis som ser henne för den roliga, påhittiga, trofasta person hon är.

Det här blir näst sista gången jag ber dig, Gud. Om sex år hörs vi igen.

Amen.

Liv ger instruktioner till Annie, lördag

Liv: "Annie, om du ska nysa - nys då på mig.

Om du ska spy - spy på Julie.

Och om du ska bajsa - bajsa på Edward".

Drömmen

Upp i ottan för att se min son spela tre matcher i nån cup. Svenne Bananer sitter i träningsoveraller på uppfällbara stolar och kollar på sina förutsägbara ungar, själv försöker jag dra mig undan på en filt med min Hemingway-bok från -26.

Det blir ett mål till slut från nummer 19. Min son låtsas vara blasé och gör ingen målgest, som om målgörande hör till hans vardag. Sen tacklar en tjock unge i motståndarlaget honom till marken, men domarjäveln är blind och blåser inte frispark. En frisk bris drar moln över himlen, de vuxna grymtar och håller ställningarna. I barnens bröst doftar det friskt av nyklippt gräs och vackra drömmar om framtiden.

Klubban

Liv svingar som Tiger Woods på femte hålet, missar bollen men träffar Edward i pannloben. Edward blir vansinnig och knuffar Liv så hon flyger som en vante över fairwayen.

Skrik och gråt följer, sur pappa som hotar med att dra hem om ungarna inte kan hålla sams. Åskmoln som hopar sig över Hälla, en höstbris som doftar hemskt av skolstart och Skatteverket. Allt känns skit.

Men sen förenas vi i en gruppkram och Liv slår en hole-in-one på 12:an. Vindarna doftar höst igen, bara höst, ett löfte om en välgörande kyla och röda löv i solnedgång.

Rich och det sista äventyret

Att ta hela sitt liv, placera det i sin hand, kupa handflatan och kasta bort det. Nästan nonchalant. Allt man var och skulle ha varit. På en sekund, raderat.

Men om man ska ta livet av sig bör man göra som Richard Russell. Han som stal ett passagerarplan från Sea-Tac i Seattle i förrgår, lyfte med det, flög runt i en timme och tittade på vackra berg i Washington State, skämtade glatt med trafikledarna som försökte få honom att landa, och sen tryckte ned planets nos och kraschade på en obebodd ö.

Några sista små piruetter i solnedgången, en loop över Puget Sound. Ett sista farväl till leken, till äventyret, till naturens skönhet, till det som gjorde livet värt att leva ändå.

Och sen:

I'm just gonna go nose down and call it a night.

Ett första avtryck i samtiden

Dalarna

Tillbringade helgen i Dalarna på bröllop. Ett väldigt kristet sådant. Nattvard serverades under vigseln i kyrkan. Jag tackade artigt nej till att äta Jesus torso.

Hamnade bredvid en psykolog och en fd Bandidos-biker. Vi smög iväg under efterrätten och drack oss fulla. Det må vara så att Kristus nickar ogillande i sin himmel, men so be it. Jag tror personligen han hade suttit med oss. De sökande, de törstande, vi som inte hävdar att vi har svaren på de största frågorna.