Lång dags färd mot natt

Solen står i vinkel över myran när vi traskar i det aprilvåta, döda gräset bort mot den röda soldatstugan i skogsbrynet. Hon säger något om att jag har mycket kvar att leva av mitt liv, och då brister det.

"Jag kan inte förstå att du har glömt bort mig!"

Gråten, som alltid har legat tyst och oförlöst inom mig ända sedan hon fick Alzheimer-diagnosen sommaren -14, väller äntligen fram. Mellan de hulkande attackerna försöker jag få henne att förstå varför jag är så ledsen. Hon verkar bara förstå det på ett abstrakt plan, som att jag – vem nu jag är för henne i stunden, ibland son, ibland jämnårig kompis – är allmänt ledsen för att hon en dag ska dö.

"Du berättade nyss för mig att din mamma blev senil. Minns du hur du kände dig då?"
"Ja...jag var nog ledsen".
"Det är så jag känner nu. För du är min mamma".

Lite senare sitter vi inne i stugan, på en bänk. Hon sitter på en gammal överbliven tidning från 1990. Jag skulle göra allt för att få åka tillbaka till det året för en dag. Sexton jävla bast, trygg, bortskämd, lat, välsignad med en mamma som visste vem jag var.

"Jag minns när du rusade upp till byn för att du skulle hinna med något".
"Ja, bussen till skolan".
"Det kanske det var, ja".

"Du är en fin kille. Det vet jag. Du har väldigt många som älskar dig".
"Tack. Du har varit en fantastisk mamma".
"Jag blir så glad att du säger det".

Hur säger man hejdå till sin mamma? Jag vet verkligen inte. Jag visar henne en bild på Facebook, där jag är tre år gammal.

"Känner du igen den pojken?"
"Åh en så gullig liten pojke! Åh, så söt han är! Ja, jag tycker att jag känner igen honom lite".
"Det är jag".

"Jag kommer fortfarande ihåg vissa saker".
"Ja, men skillnaden är att jag har 20 000 minnen av dig. Du minns någon grej här och där bara. Men det är inget du kan göra något åt, för du har en sjukdom."
"Men du finns inne i mig på något sätt. Jag känner det, när jag ser dig".

"Jag älskar dig", säger jag till slut. "Jag kommer att sakna dig så mycket".
Vi kramar om varandra inne i den lilla stugan. Skuggan av det som en gång var min mamma svarar mig, och för en sekund inbillar jag mig att våra själar möts på riktigt, någonstans där det verkligen betyder något.

Hon säger:

"Isåfall kommer vi att sakna varandra tillsammans".

En röst till orden

För någon dag sedan visste jag inte ens att det fanns något som hette Myndigheten för tillgängliga medier (MTM), eller att det är en statlig förvaltningsmyndighet som sorteras in under Kulturdepartementet. Basically finns den till för att göra det möjligt för alla att ta del av litteratur, oavsett vad man har för läsförmåga eller om man lider av ett funktionshinder.

Tydligen finns min bok nu tillgänglig som en sex timmar lång ljudfil, inläst av en tjomme vid namn Ove Ström. Har bara lyssnat på ett kort gratisprov från kapitlet om seriemördaren Harv The Hammer, men det var en säregen känsla att höra en främmande människa läsa ord som en gång i tiden ekade ljudlöst inne i min hjärna.

Fyra lager papp

Som son till en psykologpappa och en talpedagogmamma lärde jag mig att fila på mitt intellekt när jag växte upp. Att fila på väggar däremot, not so much. Eftersom jag inte lärde mig ett skit om hur man tar bort fyra lager tapeter – varav den innersta suttit sedan 50-talet – får jag köra trial-by-error just nu.

Det går sådär.

Mjukheten

Jag har läst att Alzheimer personlighetsförändrar många som drabbas av sjukdomen. Plötsliga vredesutbrott, vresighet, strödda förolämpningar. Om det finns något att vara tacksam över – nu när min mamma flyter allt längre ut i etern – är det att hon har bibehållit en viktig del av sin personlighet.

Mjukheten. Godheten. Välviljan. Hon älskar oss fortfarande med sitt hjärta, även när hjärnan har glömt bort oss.

Det är en klen tröst. Men det är en tröst.

Regn

Det ringer på dörren. "Är Edward hemma?" undrar tre tjejer. Lite senare tittar jag ut genom fönstret, och min nioåriga son sitter på en gunga nere i parken. På gungan bredvid honom sitter en jämngammal tjej med långt, brunlockigt hår. De andra två tjejerna har försvunnit.

Ett kallt aprilregn börjar falla, och Edward och tjejen söker skydd under rutschkanan. Där sitter de och tittar på Youtube på Edwards mobbe tillsammans. Det är så ungar umgås 2018, om ni undrar.

Och jag åker tidsmaskin till 1983, när jag var kär i en flicka i min klass som hade långt, brunlockigt hår. Jag tog aldrig skydd från ett strilande aprilregn under nån rutschkana på den tiden. När mitt hjärtas språk var oförställt, lika grönt som nygrott gräs. Och om jag gjorde det var jag ensam.

Min son reflekterade inte ett skit över vad som hänt när han kom in. Det var bara hans luttrade pappa som tänkte att han precis hade pratat sina första, lekfulla ord med kärlekens tunga.

Must see

Ser att Hollywood gjort en film av Ted Kennedys Chappaquiddick-olycka 1969. Ord kan inte beskriva hur gärna jag vill se den. Men den verkar inte gå på svenska biografer. Ful-streama?

Hur fan kunde du, Ted? Du hade ju världen i din hand. Sen kastade du bort allt på att vara en moralisk ynkrygg, medan Mary Jo skrek i panik inne i din Oldsmobile.

T minus 75 days

Annie växer till sig i min vackra frus mage. Hon sprattlar, sparkar, slår, lyssnar på sina syskon, på sina föräldrar, på ljudet av livet i en svensk mellanstor stad år 2018. Världen hon kommer att anlända till är svindlande vacker och gräsligt ful. Människosläktet hon kommer att sälla sig till är både småsint och majestätiskt.

En sak är klar: Hon kommer till en familj som kommer att älska och omfamna henne. Hon kommer att ha världens bästa syskon. Och världens bästa mamma, en människa som blöder empati, ambition, välvilja och kärlek. Jessica är det bästa som har hänt mig, och jag är så oerhört lyckligt lottad som får uppfostra två barn tillsammans med henne.

Annie kommer att få en hyfsad pappa också, if I may say so. Men jag är alldeles för fet just nu, så jag ska använda de här 75 dagarna att komma i form.

Ficklampa i horisonten, påsk

Fullmånen steg upp över granarna och vi spelade fotboll på den tjocka skarsnön. Edward gjorde 3-2 till lag killarna, men han ville inte att matchen skulle ta slut så han påstod att skottet var utanför. Sen gjorde Julie 3-2 till lag tjejerna, och Edwards förfärade förlustvrål ekade över fälten.

Månen sket fullständigt i alltihop. Men jag tröstades av den ändå. Naturen, den evigt älskande, som står över alla sjukdomar och sorger.

Skattjakt á la en agnostiker