Nyss låg hon i en vagn, klunkade i sig välling och plirade på mig med allseende ögon. Nu går solen ner över Solna, och vi äter grillad halloumi på den grekiska kolgrillsbaren.
Hennes lilla hand i min när vi traskar mot Friends sen, i snöslasket. Det värdsliga larmet, det förgängliga glittret, dagsländorna på scenen som snart kommer att vara glömda. Den kollektiva glädjen i ett fruset land i norr, välviljan trots allt bakom de långa köerna till de svindyra popcornen och den cyniska, blinkande kommersen. Saxofonen i "Shuffla" som får ballongerna att vaja, ljudet av mullrande bas, den dresserade tjugoåringen från den narcissistiska familjen som firar sin vinst framför en blänkande led-skärm.
En 43-årig pappa och hans elvaåriga dotter på sektion 137. En blinkande, rosa hatt på hennes blonda lilla huvud. Hans kärlek till henne bultar som en vulkan i hans bröst, i takt med bastrumman som drar genom den gigantiska arenan.
söndag 11 mars 2018
2019
(Edit 23/2-20: Tar en paus från bloggen, kanske för gott. Möjligt att tio års blajande får räcka. Men vem vet, en vacker dag kanske Fon åter...
-
Solen gick ner över Ersta, tårarna rann nedför våra kinder, min fru höll ett innerligt tal från sitt hjärta och sen var det min tur att stäl...
-
Varje morgon är det samma visa. Min sexåriga dotter Liv går upp, gnuggar sömnen ur ögonen och knappar fram Youtube på tv:n i vardagsrumm...
-
(Edit 23/2-20: Tar en paus från bloggen, kanske för gott. Möjligt att tio års blajande får räcka. Men vem vet, en vacker dag kanske Fon åter...