Skin n' bones

Drömde att jag gick runt på en kyrkogård och letade efter min egen dödskalle. Försökte identifiera det genom mina spetsiga hörntänder.

Hittade mig själv sen, men jag hade nyligen dött och var klädd i svart/vit-rutig grungeskjorta och jeans. Någon lade ner mig på gräsmattan i Stalbo, mitt lik var lealöst och följsamt. Jag såg fridfull ut, ännu ej förruttnad. Mitt hår var tjockt och vackert.

"Titta," sa jag till Jessica. "Mina naglar har fortsatt växa sedan jag dog."

Another first

Om man bortser från de typ hundra spänn vi brukade få per skalle när vi lirade på olika ställen i Uppsala med L.A.F i min ungdom – och de 25 pesetas jag och Peter från Tyskland fick när vi var gatumusikanter i Malaga 1992 – har mina två stora drömmar här i livet (litteratur och musik) aldrig gett mig en fucking spänn.

Förrän nu. Den sista mars är dagen D för alla författare ute i landet, alla finkulturella stackare som sitter och trycker i dammiga ettor på Söder och lever på cigg och självgodhet. För den sista mars varje år utbetalas royaltypengarna.

Jag kommer inte att bli förmögen den sista mars, men det handlar inte om det. Det är symboliken; att en dröm kan bära manna, som en nickning från Gud om att livets kompass fungerar som den ska.

Utskällning av Liv, måndag eftermiddag

Liv: Men pappa! Nu är du en tjomme! Du är för sen! Och du är för tidig också, din gammelman!!

Däck

Vet inte om det har hänt förut, men i detta nu ligger alla mina ungar däckade i olika delar av lägenheten (dock inte Annie, som röjer något fruktansvärt i Jessicas mage). Edward vaknade med 39,1, Jullan 38,5 och Livan 38,9. Själv har jag fyrtiotretusen jobb att beta av, bland annat ett i Uppsala i kväll.

Familjen Forsling. Just nu åker vi på bara fälgarna.

Fun n' games with Julie

Mellofinal -18

Nyss låg hon i en vagn, klunkade i sig välling och plirade på mig med allseende ögon. Nu går solen ner över Solna, och vi äter grillad halloumi på den grekiska kolgrillsbaren.

Hennes lilla hand i min när vi traskar mot Friends sen, i snöslasket. Det värdsliga larmet, det förgängliga glittret, dagsländorna på scenen som snart kommer att vara glömda. Den kollektiva glädjen i ett fruset land i norr, välviljan trots allt bakom de långa köerna till de svindyra popcornen och den cyniska, blinkande kommersen. Saxofonen i "Shuffla" som får ballongerna att vaja, ljudet av mullrande bas, den dresserade tjugoåringen från den narcissistiska familjen som firar sin vinst framför en blänkande led-skärm.

En 43-årig pappa och hans elvaåriga dotter på sektion 137. En blinkande, rosa hatt på hennes blonda lilla huvud. Hans kärlek till henne bultar som en vulkan i hans bröst, i takt med bastrumman som drar genom den gigantiska arenan.

Feedback

Jag har alltid varit värdelös på att ta kritik. Alla som har lärt känna mig åtminstone en smula vet det om mig. Jag minns ett rekommendationsbrev jag fick efter min praktik på Augusta Chronicle våren 2000, där redaktionschefen Elizabeth hade skrivit att jag reagerade "positivt" på kritik. Min kompis Heather, som hade känt mig i typ en månad vid det laget, läste brevet och sa: "Eh, what? It's the complete opposite! You can't stand criticism!"

Hon hade rätt. Jag hatar att få kritik, även när den är välmenande och/eller korrekt. Särskilt när den är korrekt. I detta nu får jag hjälp av två amerikanska vänner att korrläsa min översättning av boken, och manussidorna kommer tillbaka till mig fullklottrade med korrigeringar. Jag som trodde jag behärskade det engelska språket! Men tydligen icke.

En röst inom mig vill be dem fara åt helvete, för att de har fräckheten att tillrättavisa ett sånt geni som jag. Who do you think you are, liksom. Tror ni att ni är bättre än mig, eller?

En annan del av mig vet förstås att allt de skriver är rätt, och att jag borde vara djupt tacksam över att de hindrar mig från att släppa en bok som kryllar av grammatiska och typografiska fel.

Jag måste jobba med den här delen av mig själv, märker jag.

Omvända roller

Vaknade i fredags med feber. Jessica hade gett sig av i ottan till Örebro för en heldags psykologseminarium, ungarna var friska och pigga och hemma på sportlov. Det såg ut att bli en dyster dag. Jag hade planerat en utflykt till bob-backen, men i takt med att tempen masade sig upp mot 39 var det bara att ställa in det.

Jag låg i sängen och var ömklig. Under tiden fixade Julie frulle till Liv, och sen kom hon in med en kopp té till mig. Edward hittade en tejprulle och fick för sig att tejpa min onda häl. Liv hämtade sin medicinlåda och undersökte mina öron med ett otoskop av plast. Sen sa hon åt Edward att plocka ner ett ex av min Alcatraz-bok från bokhyllan eftersom hon tänkte att det skulle göra mig glad att ha den hos mig.

Sen pälsade de på sig sina ytterkläder och traskade bort till Stora parken i den soliga men smällkalla dagen. Jag har världens bästa ungar, alltid, alltid, alltid.