Det sket sig, så han blev journalist. Men även inom det yrket brann lusten att synas med nukleär styrka. Efter några år på lokaltidningar blev han kallad till intervju för ett sommarjobb på Aftonbladet 2003. Men han var så nervös att han gjorde bort sig, och drömmen att synas på nationell nivå såg ut att vara slagen i kras.
Men följande år blev han kallad igen. Han gjorde bättre ifrån sig, fick ett kort vikariat, och i augusti 2004 låg han bakom sitt första löp: "Här har Victoria Silvstedt sex offentligt på restaurang". Det var såklart rent och skärt bajs, men Fon var nöjd ändå eftersom löpet syntes från Kiruna till Trelleborg och Fon trodde att detta skulle göra honom synlig, skulle göra honom verklig.
Åren gick, och det blev många löp. Fon träffade världsstjärnor och personliga hjältar, skrev tusen artiklar som lästes av miljoner ögon. Men någonstans på vägen började lystern att avta. Fon började se den mediala plattformen för vad den var; världslig och förgänglig. Möjligen viktig på sitt sätt, för det värdsliga har sin plats här i livet, yrkesstolthet likaså. Men det var inget som längre fyllde hans själ. Det var ett jobb, det var mat på bordet, det var tak över hans barns huvuden.
Idag noterade jag att en artikel jag skrivit om bröderna Kamprad slogs upp stort på förstasidan och sid 6, 7 och 8. Och att ett annat långt knäck jag skrev i veckan, om Vietnam, gick längre fram i tidningen. Fon anno 2003 hade rusat ut på en äng, ollat en ek, ramat in blaskan, köpt en flaska skumpa och dyngat ner sig. Han hade trott att han fucking arrived.
Jag tömde diskmaskinen och hjälpte Julie med läxorna. Ögonen från Kiruna till Trelleborg var som en mistlur bortom horisonten, knappt förnimbar.
