Liv är djupt koncentrerad när hon långsamt åker ner för backen, en gång, två gånger, tre gånger. Min senildementa mamma står längst ned och hejar på henne. Vi delar på en termoskopp med ljummet kaffe. Min mamma tycker att den där runda grejen är så vacker. Du menar solen? frågar jag. Ja, precis, säger hon.
Men kanske är orden bara döda ting. Kanske är vokabulären inte så viktig. Kanske är förmågan att uppskatta en svindlande vacker dag i februari mycket mer betydelsefull. Att vara en människa på två ben, under en kall sol som lyser över vita fält. Att heja på ett barnbarn, att känna svalkande kaffe i strupen och en bitande vind i kinden.
Allt annat än död, är fortfarande liv.
