Ett namn i sanden

Sjuka Liv med höstblåsor i fejset vandrar ner till randen av Mälaren med en pinne. Det är bara vi två här på Björnöns strand, solen står lågt och lyser upp världen i guld, björkarna brinner i gult och rött, vattnet är stilla och spegelblankt.

Hon skriver med pinnen i den våta sanden. Sitt vackra namn, som alltid kommer ha dubbla meningar. För det är ju egentligen allas våra namn. Vi har ett liv, ett enda, vi skriver med våra pinnar i sanden och sen är vi borta för evigt.

Tidens vågor kommer att ta oss en dag, skölja bort våra spår.

Från andra sidan graven

Blev intervjuad av Upsala Nya Tidning häromveckan, och idag lades artikeln upp på nätet. Jag länkade till intervjun på Fejjan nyss, och slogs av att det här är den första grej om boken som Bob Luke inte kommer att kunna lajka. Han gillade allt jag la upp, trots att han inte förstod ett skit av vad jag skrev. Det brukade alltid göra mig glad, men han dog som bekant för två veckor sedan.

Men några minuter efter att jag la upp länken till UNT-intervjun var hans tumme där. Jag vet att det är Bobs fru som hanterar hans konto dessa dagar. Men det kändes ändå fint att inte ens döden kunde hindra Bob från att peppa mig:

Representing

Jag har bott i den här stan sen -01, ändå känner jag mig inte som en "Västeråsare". Jag har inte ABB, VSK eller Streaman i blodet som riktiga invånare. Jag skiter fullständigt i hur det går för VIK. Lagen i mitt hjärta spelar i New York och Oakland. Jag bara råkar bo här just nu.

"Vi kommer från Västmanland" sjöng Thore Skogman en gång. Det har inte riktigt samma klang som Straight outta Compton men jag antar att jag måste representera så gott det går. Jag har ju trots allt tecknat en bild av en fucking epok, bitches:

3/4

Min ursprungliga kärnfamilj haltar lite dessa dagar, i och med min mammas Alzheimer. Hon är här, hon går att krama, men hon är samtidigt inte här. Det är ett långsamt, utdraget farväl, en sjudande, oförlöst sorg. Hur sörjer man någon som inte är död? Man gör det i tystnad, lite i taget.

Men det är ett jävla helvete. Det hänger som ett ankare på min tillvaro.

De resterande 75 procenten av familjen gick på en föreläsning på Sätra Brunn igår, och det var fint. Månen gick upp över bilen på väg hem. Familjen Forsling är inte riktigt död än, och det är något att vara tacksam för.

Hejdå, Bob

En märklig konsekvens av min Alcatraz-bok är att jag lärde känna män i 90-årsåldern som snart kommer att dö. Och även om jag inte känner dem på ett nära, personligt plan blir jag sorgsen när de nu går ur tiden, en efter en.

Frank Sprenz dog i en fängelsecell i Ohio i augusti i fjol, en vecka efter att jag hade fått hans sista brev. Och i måndags dog Bob Luke, fången som på sätt och vis startade alltihop. En blåsig dag i maj 2015 mötte jag honom och hans fru Ida på Fisherman's Wharf i San Francisco. Bob hade en halsinfektion och väste sina svar på mina frågor, och han hade enkelt kunnat ställa in vår avtalade intervju. Men han delade med sig av sin tid, trots att han inte var på topp den dagen. Hade han inte gjort det hade det inte blivit någon bok.

Efter vårt möte har vi haft kontakt via mejl och Facebook. Han lade upp min Aftonbladet-artikel om honom på sin vägg, och möttes av glada tillrop från sina vänner: "You're world famous, Bob!" Han lajkade allt jag la upp om boken, delade ofta mina inlägg, trots att han inte förstod ett ord svenska. Så sent som förra veckan la jag upp en länk till en intervju med Västerås Tidning om boken, en intervju som illustrerades av en bild på oss två från vårt möte.

Bob kommenterade länken med "#1118AZ. I remember that day on the Alcatraz Cruises Landing."

Det var de sista ord han någonsin skrev till mig. Samma dag postade jag en kopia av boken till Bob och Ida, med en innerlig inskription där jag skrev att deras möte var startpunkten för hela boken. Jag visste såklart att de inte skulle kunna läsa ett ord av den, men tänkte att de nog skulle tycka det var lite kul att figurera i en svensk bok.

När jag såg att Bob hade dött några dagar senare förbannade jag mig själv för att jag inte hade postat boken lite tidigare, så att han åtminstone hann se den. Men sen kände jag mig löjlig – Bob sket väl i en svensk liten bok. Jag skrev en kondoleans till Ida, och höll Bob i mina tankar den dagen. Jag kände ju honom inte egentligen, ändå gjorde jag det. Våra öden kunde inte vara mer olika, ändå korsades våra vägar på ett märkligt sätt i slutet av hans livsbana.

Idag såg jag att Ida hade svarat mig på Facebook. Och jag blev så rörd. Tack för allt, Bob, och vila i frid.

Kärlek 7, Liv 5

Min och Jessicas dag och Livs födelsedag kommer alltid att gå hand i hand. I går var det sju år sedan jag och J insåg att vi hade känt varandra i hela livet, och inte bara 18 dagar. Och idag var det fem år sedan Liv drog sina första andetag och borrade blicken i mig med barsk självgodhet, som om hon redan hade sett Jorden snurra i hundra år och inte i tio minuter.

Den 1 och den 2 oktober. Dagar av lycka och magi.

Och i morse vajade björkarna ute på gården i en frisk oktobervind. Hösten är här, den gloriösa. Min absoluta favorittid på året.