Allt är tyst, grått, förfallet. Villorna flagnar. Folkets Hus, där jag och Ninni gjorde en katastrofal version av "Memory" 1989, är stängt. Nu ligger Ninni på kyrkogården, några meter från Per.
Pers mamma lever i ett rum på ålderdomshemmet. Hon är uppsvälld av mediciner, men blir glad när jag knackar på med några delicatobollar i handen. Det är eftermiddag, tv:n står på, livet håller på någon annanstans men vi pratar på som om inget har hänt. Liv är med. Karin frågar henne om hennes syskon är snälla mot henne.
"Edward gnäller och fuskar", svarar Liv. Skrattet efteråt, så efterlängtat. Som om det är oktober 1991 och vi sitter i köket i Stalbo och jag har precis matat Lenny och Ellert och Karin ställer fram limpskivor och jag skojar om Shithead och Pers skratt sprattlar som en lax i rummet.
