Ja, jag är inte så hipp. Men den visade sig ju vara lysande så klart. Jag grät inte i slutet, som jag gjorde under "Six feet under" (min favoritserie alla kategorier), men en sorg drog igenom mig när jag såg Walt ligga där på golvet.
Död, antagligen. Men med öppna ögon. Så kanske ändå inte död. Framför allt verkade han vara uppfylld av livets mirakel, i samma stund som det rann ur honom.
Så vill jag också gå ur tiden, när det är dags.
