Utan att bli tillfrågad fick jag veta att jag skulle agera "USA-expert" under kvällen, eftersom temat för dagen var Trump. Detta har åsamkat mig extremt mycket ångest den senaste veckan, eftersom jag lider av så kallad glossofobi vilket gör att jag likställer prat inför publik med livsfara. Dessutom tyckte jag det kändes pinsamt att utmålas som USA-expert, även om jag förvisso är besatt av landet ifråga och antagligen vet betydligt mer än gemene svenne banan.
Kort sagt: jag våndades. Särskilt när rummet fylldes av främlingar. Och så, som grädde på moset, mina päron och min syster. Det kändes som att de hade kommit för att bevittna min avrättning. Jag funderade på allvar att bara fly därifrån ett tag, så skräckslagen var jag.
Det är ju det som är grejen med fobier. De är inte logiska. De är hjärnspöken. För när eventet väl kickade igång lyckades jag skaka av mig paniken och talade med hög och klar stämma ut i rummet. Jag fick frågor om amerikansk politik av främlingar, och jag svarade. Jag spydde inte en enda gång, och jag bröt inte heller ihop.
Karins magasin är ett lysande initiativ och jag är vansinnigt stolt över att vara gift med en kvinna som har så mycket livslust och kreativitet och sådan initiativförmåga.
Själv är jag tacksam över att jag överlevde arkebuseringsplutonen. Och kanske lärde jag mig också något, i kampen mot min stora skräck.
