Och jag var så lycklig för en stund när jag mindes min barndoms snö, och hur den kändes precis likadan då som nu när den smälte och rann nedför min rygg.
Sen försvann ögonblicket, och kom aldrig åter.
lördag 7 januari 2017
Ett sista åk
Månen och elljuset lyser upp backen. Bara mina döttrar kvar. Den yngsta är trött, men den äldsta övertalar henne. De svischar ner tillsammans, en sista gång.
Och jag var så lycklig för en stund när jag mindes min barndoms snö, och hur den kändes precis likadan då som nu när den smälte och rann nedför min rygg.
Sen försvann ögonblicket, och kom aldrig åter.
Och jag var så lycklig för en stund när jag mindes min barndoms snö, och hur den kändes precis likadan då som nu när den smälte och rann nedför min rygg.
Sen försvann ögonblicket, och kom aldrig åter.
In memoriam
Att umgås med dig var som att andas ut, som att ta av sig en bildlig slips efter en lång dag på kontoret. Knäppa upp skärpet och låta m agen...
-
För ett tag sen satte Edward ner foten i plugget. Hans klass fick lära sig en alfabetsramsa som gick så här: ABCD - råttmor kokar te EFGH... -
(Edit 23/2-20: Tar en paus från bloggen, kanske för gott. Möjligt att tio års blajande får räcka. Men vem vet, en vacker dag kanske Fon åter... -
Solen gick ner över Ersta, tårarna rann nedför våra kinder, min fru höll ett innerligt tal från sitt hjärta och sen var det min tur att stäl...