Man kan tro att jag är en erfaren pappa nu, efter tio år. Att jag har tagit min examen från Faders-universitetet, klarat alla tentor, fixat mina 120 poäng i konsten att uppfostra barn.
Men ibland – ofta – sköljs jag över av en overklighetskänsla: är jag verkligen pappa? Jag? På riktigt? Hur gick det till?
Som idag. Sonen hemma, nedbäddad med magsjuka, så bara jag och mina döttrar en hel eftermiddag. Lunch på Spicy Hot, sen ett långt besök på muséet. De klär ut sig, leker kurragömma, skrattar, jagar varandra nedför gatan. Storasyster, lillasyster. Och så jag – deras far.
Hur ser de på mig? Hur är jag som manlig förebild i deras liv? Gör jag rätt? Kommer allt att gå åt helvete? Fattar de att jag älskar dem? Lär jag dem något?
Om så, vad?
