Samtal med Liv, måndag morgon

Liv: Vet du en sak, pappa? Det var jag som gjorde den här staden!
Jag: Var det? Hur gjorde du då?
Liv: Jag hittade några saker i skogen, och sen byggde jag. Jag byggde träd, hus, bilar, allt folk, mammor, Livar och...trappor!
Jag: Det låter ju fantastiskt!
Liv: Ja, jag är bra på att bygga.
Jag: Hur lång tid tog det att bygga hela staden?
Liv: 13-14 timmar.

Dotra mi

Man kan tro att jag är en erfaren pappa nu, efter tio år. Att jag har tagit min examen från Faders-universitetet, klarat alla tentor, fixat mina 120 poäng i konsten att uppfostra barn.

Men ibland – ofta – sköljs jag över av en overklighetskänsla: är jag verkligen pappa? Jag? På riktigt? Hur gick det till?

Som idag. Sonen hemma, nedbäddad med magsjuka, så bara jag och mina döttrar en hel eftermiddag. Lunch på Spicy Hot, sen ett långt besök på muséet. De klär ut sig, leker kurragömma, skrattar, jagar varandra nedför gatan. Storasyster, lillasyster. Och så jag – deras far.

Hur ser de på mig? Hur är jag som manlig förebild i deras liv? Gör jag rätt? Kommer allt att gå åt helvete? Fattar de att jag älskar dem? Lär jag dem något?

Om så, vad?

Dagens numerologiska insikt

Numren började förfölja mig, halvvägs in i arbetet med boken. Jag skakade av mig dem, kände mig fjantig och/eller sinnessjuk. Men jag såg ett samband i hoppet från 14 till 18, till 35 och 39, till 55 och 59 och 63.

Som att det var förutbestämt att 714 och 1428 skulle bli vänner. Som att det fanns en symmetrisk skönhet i siffran 1339.

Eller så var jag bara väldigt uttråkad.

Min fru, stjärnan

Efter många års väntan och längtan kom min fru in på psykologprogrammet i går. Detta firade vi som sig bör med skumpa i går kväll, och det finns inte så mycket mer att tillägga än att Jessica kommer att bli den bästa psykologen i norra Europa när hon är färdigutbildad om sisådär sex år. Ingen kan som hon se människor, lyssna på människor, ha tålamod med människor, tända ljuset i mörka själar.

Det är en sällsam lycka att uppleva att drömmar slår in – som att ett tåg som varit vilse hittar tillbaka till den räls det alltid ville åka på. Så grattis, älskling. Det här är du så innerligt värd.

Dagens gudomliga sekunder...

...hittas såklart mellan 0.31 och 1.04 i Deaths pärla "The flesh and the power it holds".

Men det visste ni ju redan, eller hur?

Söndag

Gick på klassisk konsert i Grünewaldsalen på Konserthuset idag. Lite Mozart, lite oboe, lite vacker sal från 1926, lite galen professor-pianist, lite minglande kulturmänniskor med gråa hjässor, lite kaffe i paus, lite vacker snö på Hötorget, lite t-bana, lite kärlek mellan mor och son i elfte timmen.

Gift stånd, 5

Fem år som gift i går. Njurtapp på Nom, skål i champagne, rött stift på hustruläpp. Det var inte alls som jag trodde, det här med att vara gift. En del av mig tänkte att det skulle vara som ett långsamt svalnande av en radioaktiv kärna, en tömning av nukleärt bränsle tills bara tråkig granit fanns kvar.

Men än sprakar atomkärnorna som vettvillingar. Grattis, älskade.

Besök i vildmarken

Det kan bli lite ensamt ibland, att jobba som frilans i sitt eget hem och inte ha några kollegor att prata med. När ungarna försvinner till skola och dagis på morgnarna – och min fru till jobbet – sänker sig en obönhörlig tystnad över mig.

Förr i tiden kunde jag muttra syrligheter med Markus eller dra interna skämt med Tobbe vid kaffeautomaten. Nu sitter jag ensam och stirrar ut på en björk som vajar i vinden.

Men så, vid 11-bläcket, ringde några trevliga farbröder på min dörr och gav mig lite spännande lektyr att läsa:

En virtuell Fon

Ungarna är galna i dataspelet "Sims 4", som är ett slags virtuellt dockskåp där man kan skapa karaktärer som sedan går runt och pratar som kocken i mupparna med varandra. De äter, sover, älskar, har fester, etc. Helt sinnessjukt, men jag kan också förstå lockelsen i att spela det.

Vår familj består av Jon, Julie, Edward, Liv och Jessica "Cornhill". På bilden nedan gifter jag och Jessica oss under en mycket känslosam ceremoni.

Tyvärr avled Jon Cornhill – det vill säga jag – dagen efter bröllopet, eftersom ungarna hade råkat knappa in att jag skulle vara 90 år gammal. Så nu är det fritt fram för virtuella Jessica att skaffa Tinder.

Ett sista åk

Månen och elljuset lyser upp backen. Bara mina döttrar kvar. Den yngsta är trött, men den äldsta övertalar henne. De svischar ner tillsammans, en sista gång.

Och jag var så lycklig för en stund när jag mindes min barndoms snö, och hur den kändes precis likadan då som nu när den smälte och rann nedför min rygg.

Sen försvann ögonblicket, och kom aldrig åter.

En korrekt reaktion

Liv är hos tandläkaren. "Inga hål", får hon höra.

Då sätter sig min fyraåring upp i tandläkarstolen, utbrister "Rock n' Roll!" och – börjar headbanga.

That is indeed my girl.