Det var Thanksgiving i USA i går. Här i Sverige vill vi helst inte känna oss tacksamma; det är säkrare att stirra in i smutsiga vindrutor och invänta döden med ett mutter. Jag är oftast en butter jävel som egentligen borde ha stryk. För jag har så mycket att vara tacksam över.
Som:
Att jag är frisk.
Att mina barn är friska. Jag älskar dem.
Att min fru inte bara är frisk utan så fruktansvärt snygg och het att Afrodite springer och gömmer sig bakom ett skynke och skäms när hon kommer gående på gatan. Jag älskar henne.
Att mina föräldrar fortfarande är i livet, så att jag fortfarande kan krama dem. Snart är deras kött borta och de kommer bara vara kvar i anden. Men än så länge hänger de kvar här på Tellus. Min mamma ligger på sjukhus i skrivande stund, och min pappa har inte vikt från hennes sida en sekund. Det är så vackert. Jag älskar dem, båda två.
Att jag får ha ett yrke där en av mina talanger kommer till användning. Jag kommer alltid att älska känslan av ord som forsar genom min hjärna, via mina fingrar ner på tangentbordet, när det flyter på.
Att jag fortfarande har drömmar som kan förverkligas. Drömmar ska vara lätta, lustfyllda, fria. Jag har lärt mig det nu.
Och alla tusen små saker, som soluppgången över husen när jag skjutsade ungarna till plugget i morse. Gud finns ju överallt, eller hur? Vad nu Gud är. Men hen/det finns ju. Något vackert och varmt, oändligt och ändlöst vackert.
