Aldrig fusklapp

Det slog mig i morse, när jag såg Alicia Vikanders tacktal under Oscarsgalan, att jag aldrig kommer att vinna en Oscar i det här livet. Inte bara det: jag kommer antagligen aldrig ens att hålla ett tacktal. För jag kommer aldrig att vinna ett pris, i någon form.

Det närmaste jag har kommit: när jag vann ett presentkort på 500 spänn för att min artikel om Björnhammar var näst mest läst på Aftonbladet Plus under januari 2015.

Det var i och för sig också kul, men inte riktigt läge att börja thank the Academy om man säger så.

Rymden och jag

Trogna bloggläsare vet att jag länge har sett universum som min Gud. Detta kan låta lite vagt, men för mig är Gud allt som finns, och hela kosmos är Gud. Jag hatar organiserade religioner och älskar det tidlösa mysteriet med samma passion.

I kväll gjorde jag något som kan låta obetydligt, men som för mig var ett hisnande hopp in i det okända: jag gick på det första medlemsmötet i föreningen VARF – Västerås Astronomi- och Rymdforskningsförening. De håller till i ett observatorium utanför stan som ursprungligen byggdes av en avlägsen släkting till mig på 1930-talet, och jag har tillbringat hela kvällen med att fotografera fjärran galaxer med hjälp av ett kraftigt teleskop.

Det var så vackert att stå där och titta upp på stjärnorna med ett gäng främlingar som jag inte har något gemensamt med – annat än en stark och oförklarlig dragning till rymden. Kan man göra något vettigare med sin tid här på jorden än att skåda uppåt och begrunda det tysta alltet? Jag tror inte det. Och jag är så glad att jag har tagit det här steget.

Nästa steg: att köpa ett eget teleskop och lära mig hur man använder skiten.

Nedan syns en av bilderna vi tog i kväll. Den är på NGC 891, som är en spiralgalax i stjärnbilden Andromeda.

Och som ligger trettio miljoner ljusår bort.

En perfekt dag

Pirrig sjuåring har med sig sina första fotbollskort i skolväskan på måndag morgon.

"Jag kanske kan byta med någon av killarna i tvåan", säger han förhoppningsfullt.

Jag ser framför mig hur han byter bort sitt bästa kort – det på Lionel Messi – bara för att få vara en stund med de tuffa, äldre killarna. Han har inga kort på Cristiano Ronaldo och Neymar (sin absoluta favoritspelare), men han har lyckats få ett på Messi. Jag är nästan säker att han kommer att låta sig övertalas att byta bort det mot någon okänd nolla i typ Celta Vigo.

Men när jag kommer och hämtar honom på eftermiddagen är det som att kliva in en film där allt är perfekt: på hans hylla ligger fotbollsalbumet med en sprillans ny bild på Ronaldo överst. Edward sitter och leker med sina bästisar, och när jag kommer frågar han om en kompis får hänga med hem. Men till min enorma förvåning är det inte någon av de vanliga grabbarna som han brukar leka med, utan en av klassens tjejer! Jag som var rädd att han var fast i kille-leker-med-kille-tjej-leker-med-tjej-stadiet, men icke!

Jag frågar hennes mamma och det går bra, och vi åker hem och Edward är lycklig och visar upp inte bara det nya Ronaldo-kortet utan ett på Neymar också!! Som en riktig affärsman hade han trixat till sig sina favoritkort av en kille i trean, och han hade inte ens behövt offra sitt Messi-kort:

"Nej, jag bytte bara bort James Rodriguez. Han är ju mycket dåligare än Neymar", säger världens mest soliga pojke och sen leker han med sin tjejkompis och storasyster i parken och sen tittar de på film och allt är som det ska vara i en sjuårings hjärta.

Morfar poeten

Det vackra i att morfar gav ut en diktsamling på ett litet förlag 1962, en samling som gick att köpa för åtta kronor och femtio öre i Stockholms bokaffärer.

Och vemodet i det, att ingen annan än hans efterlevande känner till denna diktsamlings existens idag. Morfar drömde stort och skrev vackrare än många, men i dag är han död sedan länge och världen har inte brytt sig om att lägga honom på minnet.

Jag känner hur historien riskerar att upprepa sig.

Ljuset i dessa bilder är Gud som leker

Quality time med farfar. Och iPaden, förvisso.

När sjuåringen skickar sms

Sista månaden

Jessica fyller 30 om exakt en månad. Sen har jag ingen ung troféfru längre, utan kommer vara gift med en medelålders kvinna med fårat ansikte och livserfarenhet i blick. Men än så länge har jag en kriminellt ung pingla till hustru, och till råga på allt klippte hon sig i en skitsnygg Kurt Cobain-frippa igår:

Samtal med Dan, söndag natt

(Vi sitter uppe och kollar på Superbowl. Messar. Gör oss lustiga över quarterbacken i Denver Broncos).

Jag: Manning är sliten...
Dan: Skulle just säga det, han ser ju skitgammal ut. Han kommer ju att dö av hög ålder innan matchen är över.
Jag: Han är född 1976, herregud.
Dan: Mmm.
Jag: I och för sig, vad säger det om oss? Vi är ju ännu äldre.
Dan: Skulle just säga det.

Samtal med Liv, fredag kväll

Liv: Jag är jag!

Jag: Ja, du är du.

Liv: Jag är du!

Jag: Nej, jag är jag. Du är du!

Liv: Jag är du!

Samtal med Julie, torsdag kväll

Julie: Jag ska flytta hemifrån när jag är 17-18 år.
Jessica: Vart ska du flytta då?
Julie: Jag vet inte, men jag måste verkligen ställa mig i bostadskö nu.
Jag: Bostadskö? Du är nio bast!
Julie: Det är jättesvårt att komma in i lägenheter, pappa.

Samtal med Edward, torsdag kväll

Edward: Jag tycker Özil är rätt snygg. Även fast han liksom är ful.

Jag: Ok.

Edward: Men det är ju en sjukdom.

Jag: Vadå?

Edward: Att se ful ut i fejset.

Journalist

Ligger i svettiga lakan med 39 graders feber för tredje dagen i rad och surfar av någon anledning in på ett blogginlägg som min förra chefredaktör Jan Helin skrivit med anledning av att min förre detta kollega Richard Aschberg vunnit ännu ett pris för sin grävförmåga.

Det händer att jag drabbas av mindervärdeskomplex. Jag är ju ingen "riktig" journalist, inte en sån som gräver och välter presidenter eller ens kommunalförbund. Jag skriver featurereportage, gör intervjuer, olika sorts dokument. Jag älskar att skriva. Jag älskar inte att gräva.

Janne citerar en annan renommerad journalist, Dan Rather på CBS News, som har sagt följande:

”Journalister ska ta fram och publicera information som någon med någon form av makt av någon anledning vill ska förbli okänd. Annan typ av information kan hanteras av andra.”

Detta hyllar Helin med orden:

Det är en kärnfull beskrivning av journalistikens innersta väsen och skälet till demokratins beroende av ohängda journalister. Som fullständig definition är den för snäv för att omfatta allt ett mediehus av i dag gör. Men all annan rapportering och reportageverksamhet som görs av en redaktion syftar till att möjliggöra just detta – fri, oberoende och kritiskt granskande journalistik.

Det jag gör faller under kategorin "all annan reportageverksamhet", och har alltså endast som syfte att möjliggöra kritiskt granskande journalistik. Jag är en materialare, jag är den som ser till att Zlatans tröja är välstrykt när han går in på planen och gör hat-trick.

Jag är en nolla, med andra ord.

Finkultur och feberfrossa

Har drabbats av influensan från helvetet, men hann med nöd och näppe avverka lite finkultur på Dramaten med min vackra mamma igår innan jag började skaka av feberfrossa. Vet inte vad jag ska tycka om tre timmar och en kvarts Norén-pjäs med Ramberg och Endre i rollerna som Eugene O'Neill och hans fru.

Å ena sidan kom jag på mig själv med att vilja sova under första akten.

Å andra sidan var det vackert att sitta under den uråldriga kupolen där min mamma satt som liten flicka, och känna att vissa saker förändras inte. Vissa saker övervinner tidens gång.