Det är omöjligt att summera tolv månader. Eller ens en minut. Livet består av det våra sinnen ständigt filtrerar men som vi inte lägger på minnet: Känslan av en vind mot kinden, synen av ett ljus i horisonten, kön på ICA, våra blickar i fjärran och hjärnans tankar i en ändlös loop.
Det ogripbara. Livet.
Så här kommer några mer eller mindre ytliga stolpar över Fon Jorslings tjugohundrafemton, året då han fyllde 41 och fortsatte vara en småfet men lyckligt gift trebarnspappa som bar matkassar och lämnade knäck dagarna i ända.
Årets ungar: Julie, Edward och Liv Forsling. Det är svårt att vara pappa, och jag gör fel i stort sett varje dag. Men jag gör nog något rätt också. De växte oerhört mycket under det här året, alla tre: Liv slutade vara bebis och blev en viljestark treåring, Edward blev en skolpojke på riktigt och började spela fotboll, Julie fyllde nio och blev en "tweenie" som började måna om sin privata sfär. Alla tre var gudomligt ljusa solar i vidunderligt vackra bullförpackningar. De älskade, grät och skrattade. De levde fullt ut år 2015, syskonen Forsling.
Årets fru: Jessica Forsling. Det är inte lätt att vara make heller. Ibland drunknade vi i alla måsten, i bördan av att bära tre barn, i kampen om att få tiden att räcka till. Men så stannar allt upp för några sekunder en helt vanlig vardag, vinden fladdrar till i hennes hår och jag knockas av hur vacker hon är och hur tacksam jag är över att få dela mitt liv med en själsfrände. Vi älskade, grät och skrattade. Vi stagnerade inte under 2015, vi fortsatte vara passionerade och se varandra i ögonen och vägrade låta socialrealismen döva oss. Det är något att vara stolt över, älskling.
Årets resa: Kalifornien i maj. Mötena med #1118AZ Luke, före detta vakten DeVincenzi och chefsutredaren Dyke fick mitt pojkhjärta att kvittra, men det var de långa bilfärderna ut på prärien i ottan som jag kommer att minnas på min dödsbädd. Jag och livet i en hyrd Chevrolet. Gud bakom varje kurva, och en nödvändig påminnelse om att världen är vidunderlig och att det är resan som är målet.
Årets öl: Slayer Red Ale 666. Kände mig fjantig när jag köpte den första gången, men den visade sig vara svingod. Trots att Kerry King berättade för mig att han inte ens hade smakat på skiten.
Årets inköp: En vinylspelare. Känslan av att sätta på en gammal platta som man gjorde i den gamla världen, och verkligen sätta sig ner och lyssna från början till slut. Värdesättandet av musiken som konstart. Ja-sägandet till livet. Omfamnandet av medelåldern.
Årets bild: Fotografiet som sägs föreställa John och Clarence Anglin i Brasilien 1975. Det fascinerade mig så mycket att jag blev tvungen att göra en intervju med deras systersöner, som förhoppningsvis läggs upp på Bladet inom kort.
Årets sorg: Per.
Årets sorg 2: Doda.
Årets Svenne Banan: Finlandsfärjan som vi åkte med i somras. Men det var mysigt, och inte lika drängigt som vi befarade.
Årets jävlar anamma: Bantade ner mig några kilon och började springa i juli. Ett litet steg för mänskligheten, men ett nödvändigt steg för min självrespekt. Alla människor bör kunna lufsa halvmilen under en halvtimme, och nu kan jag det igen.
Årets icke-upplevelse: När jag gav mig ut klockan fyra på morgonen och sprang ner till hamnen för att bevittna månförmörkelsen. Och så var det molnigt.
Årets sportupplevelse: Sverige-Österrike 1-4 på Friends Arena med ungarna och Sven. Värdelös match, men ungarnas jubel över Zlatans tröstmål i 92:a minuten värmde mitt fadershjärta.
Årets finkultur: Amadeus på Dramaten med Johan Rabeaus tillsammans med Agneta.
Årets finkultur 2: Svansjön med rysk balettgrupp på Västerås Konserthus med Jessica.
Årets återförening: Med Dan, en vacker vän som jag hade tappat kontakten med av idiotiska skäl.
Årets konsert: Gick som vanligt inte på jättemånga, men Lundell på Göta Lejon i november kändes åtminstone historiskt eftersom det kan vara hans sista turné någonsin.
Årets restaurang: Le Vecchia Signora på Söder. Fantastisk italienare som jag gick på med Dan E i januari och Dan H i december. Lika gott båda gångerna.
Årets restaurang 2: Jay Fu i Uppsala. Otrolig japansk/amerikansk sylta som jag och Jessica avnjöt i augusti.
Årets hem: Krumeluren. Jag älskar vår lägenhet. Vår enorma innergård, närheten till skogen och vattnet och stan. Jag lever ett värdigt liv dessa dagar. Strävsamt och utmattande, men värdigt och varmt. Min enda förhoppning inför 2016 är att den här lilla bubblan av kärlek ska få fortsätta. Att vi ska fortsätta leva, fullt ut.
torsdag 31 december 2015
fredag 25 december 2015
God jul -15
Jag vet inte hur många fler jular det blir i mitt barndomshem. Mina päron är gamla något så fruktansvärt, och jag vet att det en dag kommer att komma en jul som känns helt annorlunda och vemodig. Just därför försökte jag suga musten ur varje minut i år.
Det gick okej, även om stunderna av lugn och eftertänksamhet lyser med sin frånvaro när man har tre barn som öppnar berg av julklappar under högljudda tillrop. Men jag fick min King och en gammal Nirvana-vinyl och tomten kom och vinden ven utanför fönstret och barnet i mig log och mindes alla åren som kom före.
söndag 20 december 2015
Vår tids vemod
Känslan när Facebook påminner om att Per fyller 51. När Facebook uppmanar mig att gratta honom på hans vägg.
Facebook vet inte att Per har gått ur tiden, att hans klockor stannade långt innan de tickade upp i 51 jordvarv. På Facebook existerar han fortfarande, i det världsliga, ytliga, alldagliga, trygga nuet som vi upplever från dag till dag. Vi, som någonstans är övertygade om vår egen odödlighet.
Ingen vet var Per är idag. Han är bortrest, försvunnen, avslutad, inaktiverad. Saknad, men inte av världen. Eller av Facebook.
Bara av oss som älskade honom.
lördag 19 december 2015
torsdag 17 december 2015
Samtal med Liv, onsdag kväll
Liv: Titta månen!
Jag: Ja, där är den.
Liv: Den lyser inte längre. Den är ledsen.
Jag: Den är på väg in bakom molnen.
Liv: Den kanske dör.
Jag: Ja, kanske.
Liv: (pussar och sträcker ut armarna) Jag pussar månen. Jag vill krama månen! Men jag räcker inte ända fram.
Jag: Jag vet gumman, det är långt till månen.
Liv: Jag kan flyga till månen, som en superhjälte!
tisdag 15 december 2015
onsdag 9 december 2015
Det är dags
Nu struntar vi i allt och kastar oss huvudstupa in i Jesuskrubban och Betlehems stjärna och alla varma och fladdrande barndomsminnen som fick det att lysa i våra hjärtan en gång för länge sen. Ja, vi är vuxna och cyniska och ingen jävel bryr sig om våra heligaste drömmar för vi är alla medelmåttor som ändå ska dö i anonymitet.
Men vi förtjänar att känna Gud, vi med. Även vi som egentligen inte tror på någon högre makt.
Särskilt vi. För vi törstar så efter något att gripa tag i.
söndag 6 december 2015
Hästtjej
Eftersom jag tycker att hästar är ett skitdjur som kan dra åt helvete var det med lite blandade känslor som jag märkte att Liv fullkomligt älskade att rida på en ponny i Målhammar idag.
Har jag alltså närt en hästtjej vid min barm? Well, so be it. Huvudsaken är ju att hon är lycklig.
lördag 5 december 2015
Och samtalet fortsätter
En gång i halvåret hänger jag med Dan. Han är psykolog och oändligt vis. Men han är ingen övermänniska. Han gör fortfarande puckade misstag, vilket är bra. Det får mig att också känna mig vis.
Vinden viner på Folkungagatan. Vi kurar ihop oss i värmen på en sunkpub och fortsätter samtalet som aldrig kommer att ta slut.
Ett nytt sätt att konversera
Min nioåring har blivit med mobil. Det är hisnande och märkligt att kunna kommunicera henne på ett helt nytt sätt:
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
2019
(Edit 23/2-20: Tar en paus från bloggen, kanske för gott. Möjligt att tio års blajande får räcka. Men vem vet, en vacker dag kanske Fon åter...
-
Solen gick ner över Ersta, tårarna rann nedför våra kinder, min fru höll ett innerligt tal från sitt hjärta och sen var det min tur att stäl...
-
Varje morgon är det samma visa. Min sexåriga dotter Liv går upp, gnuggar sömnen ur ögonen och knappar fram Youtube på tv:n i vardagsrumm...
-
(Edit 23/2-20: Tar en paus från bloggen, kanske för gott. Möjligt att tio års blajande får räcka. Men vem vet, en vacker dag kanske Fon åter...