Jag minns det glasklart. På plan åtta stod det en liten korg där man kunde lämna sin avskedsansökan. Det var sent på året -11 och Aftonbladet skulle skära ner på personal igen. Jag satt säkert, eftersom jag hade varit fast anställd sen -05, men ledningen uppmanade fast anställda att säga upp sig frivilligt så de skulle slippa sparka nyanställda. Som tack skulle man få några månadslöner extra i avgångsvederlag.
Jag tog mod till mig och skrev under. Stegade upp till plan åtta och la lappen i korgen. Jag var medveten om det oerhörda i att frivilligt dra undan mattan från mina fötter. Ena sekunden var jag fast anställd, med allt vad det innebar i form av trygghet, betald semester och en säkrad pension.
I nästa sekund föll jag fritt.
Jag jobbade fram till mars -12. När april grydde var jag arbetslös. Jag hade ingen jävla aning om hur man frilansade, jag hade inte ens bildat ett företag. Jag hade inga kunder. Jag hade två barn, med ett tredje på väg. Jag insåg att jag precis kunde ha gjort mig skyldig till ett idiotiskt misstag.
Första månaden fakturerade jag för 11700 kronor. Den andra, knappt 26. Den tredje, noll kronor. Den fjärde, 15000. Den femte, noll kronor.
Och där någonstans drabbades jag av panik. Mitt avgångsvederlag försvann likt en tuggad kaka, vid årsskiftet 12-13 var jag så gott som pank.
I den vevan erbjöds jag ett vikariat på pressavdelningen på en tv-kanal. Fyra månader, med minst 35 lök i månadslön. Jag tackade tacksamt ja - det var som en gudagåva. Jag skulle kunna hålla mig flytande lite till, jag skulle kunna försörja min familj!
Men jag skrev inte på något kontrakt, och under helgen funderade jag. Vad fan höll jag på med? Skulle jag ge upp så lätt? Jobbet innebar att jag skulle börja pendla till Stockholm igen. Det innebar tidiga morgnar och sena kvällar. Jag skulle se mindre av min familj. Och jag ville fan inte jobba som pressis!
Så jag ringde och sa att jag hade ändrat mig. Fast spargrisen var tom. På måndag morgon fick jag ett jobb utlagt på mig, för 9000. Sen vid lunch sålde jag in ett annat, för 5000. Jag kände lite vind i seglen igen. I februari -13 hade jag min första riktigt bra månad. Och sen rullade det på.
Idag firade jag att jag har varit frilans i tre år. Jag köpte Vienetta och ett grattiskort till mig själv. Jag blåste ut ljusen och min vackra familj sjöng Ja må han leva. Ibland ska man vara snäll mot sig själv. När man vågar något ska man känna sig stolt, och det gör jag idag.
Jag tog mod till mig och skrev under. Stegade upp till plan åtta och la lappen i korgen. Jag var medveten om det oerhörda i att frivilligt dra undan mattan från mina fötter. Ena sekunden var jag fast anställd, med allt vad det innebar i form av trygghet, betald semester och en säkrad pension.
I nästa sekund föll jag fritt.
Jag jobbade fram till mars -12. När april grydde var jag arbetslös. Jag hade ingen jävla aning om hur man frilansade, jag hade inte ens bildat ett företag. Jag hade inga kunder. Jag hade två barn, med ett tredje på väg. Jag insåg att jag precis kunde ha gjort mig skyldig till ett idiotiskt misstag.
Första månaden fakturerade jag för 11700 kronor. Den andra, knappt 26. Den tredje, noll kronor. Den fjärde, 15000. Den femte, noll kronor.
Och där någonstans drabbades jag av panik. Mitt avgångsvederlag försvann likt en tuggad kaka, vid årsskiftet 12-13 var jag så gott som pank.
I den vevan erbjöds jag ett vikariat på pressavdelningen på en tv-kanal. Fyra månader, med minst 35 lök i månadslön. Jag tackade tacksamt ja - det var som en gudagåva. Jag skulle kunna hålla mig flytande lite till, jag skulle kunna försörja min familj!
Men jag skrev inte på något kontrakt, och under helgen funderade jag. Vad fan höll jag på med? Skulle jag ge upp så lätt? Jobbet innebar att jag skulle börja pendla till Stockholm igen. Det innebar tidiga morgnar och sena kvällar. Jag skulle se mindre av min familj. Och jag ville fan inte jobba som pressis!
Så jag ringde och sa att jag hade ändrat mig. Fast spargrisen var tom. På måndag morgon fick jag ett jobb utlagt på mig, för 9000. Sen vid lunch sålde jag in ett annat, för 5000. Jag kände lite vind i seglen igen. I februari -13 hade jag min första riktigt bra månad. Och sen rullade det på.
Idag firade jag att jag har varit frilans i tre år. Jag köpte Vienetta och ett grattiskort till mig själv. Jag blåste ut ljusen och min vackra familj sjöng Ja må han leva. Ibland ska man vara snäll mot sig själv. När man vågar något ska man känna sig stolt, och det gör jag idag.
