Nu är det bara tre.
Jag kunde vara dryg när jag var yngre. På nyårsdagen när jag var 17 tog jag en videokamera och zoomade in Dodas puffiga dagen-efter-ansikte. "Den unga kvinnan", sa jag sarkastiskt. Men Doda bara skrattade. Hon var den av mostrarna som jag kunde skämta lättast med. Fast jag borde egentligen ha fått en örfil för det där.
När jag var 15 åkte jag, Doda och hennes man Snocke till fjällen. I en vecka försökte de lära mig att åka slalom. Det gick åt skogen. Jag kunde bara svänga åt ett håll – vänster – så jag fastnade alltid i stängslet med skidorna. Doda skrattade. Snocke suckade.
När jag var 14 låg jag sängliggandes i flera veckor på grund av mina dåliga lungor. På nyårsafton hälsade Doda på mina föräldrar. Hon gick upp till mitt rum för att titta till mig. Hon gav mig en liten påse godis och klappade mig på axeln. Eller om det var kinden.
Det var kärlek i den där påsen godis.
Doda, tack för ditt liv. Jag hoppas du fick uppleva det du ville uppleva här på jorden. Att du fick känna det du ville känna. Jag hoppas att det finns något där ute i universum som gör att du får en till chans, någon annanstans, på en annan planet. Vem vet, vi kanske ses en dag. Jag sa det aldrig till dig, men jag tyckte mycket om dig.
Hejdå, och sov gott.
