Edward har drabbats av körtelbuk, vilket resulterade i sex timmar på sjukhus igår. Först på vår lokala jourvårdcentral, och sen på akuten när de inte fattade vad det var för fel på honom. Där vi fick vänta i tre och en halv fucking timme innan han fick träffa en läkare. Då var klockan 00.30.
Statusen på den svenska sjukvården är patetisk, vilket är borgarnas fel. En sexårig pojke med ont i magen ska inte behöva vänta till efter midnatt på att få vård.
Men den här natten kommer jag ändå mest att minnas för den enorma ömhet som brann i mitt bröst där på akuten. Det var en ursinnig kärlek, djurisk. Min lilla fina pojke med gråten i halsen, förvirrad och sömndrucken på en brits. "Pappa, kommer det att göra ont? Snälla kan vi inte åka hem?"
Och sen lättnaden när allt var över, och det visade sig att det inte var något farligt. Vi åkte hem i den kalla natten. Det var bara vi på vägarna och vi lekte att hela världen hade tagits över av zombies. Edward hade fått diplom och var stolt och mitt bröst brann och brann och brann.
