Jag såg så mycket fram mot solförmörkelsen idag. När jag såg på väderleksprognosen att det skulle bli mulet i Mellansverige övervägde jag på fullt allvar att dra upp till Norrland.
Vid tiobläcket gick vi ut på gården. Under några fasansfulla minuter hittade jag inte ens soljäveln bakom det tjocka molntäcket, men sen såg jag den som en suddig, vit fläck över tallarna.
Och - jag såg förmörkelsen. Trots allt! Med solbrillor på syntes den som en allt mindre månskära i diset, och kosmisk magi infann sig på vår innergård.
Tack, universum. Du är Gud.
Jag fotograferade en hel del, men förmörkelsen var rätt omöjlig att fånga med min iPhone 5- kamera:
