Mitt andra hem på jorden

I kväll intervjuade jag en tjomme som befann sig i mina drömmars stad. Och jag insåg att jag måste återvända dit snart.

Hej San Francisco, hur mår du? Minns du mig?

Jag vet att du inte gör det. Men vi kan väl låtsas? I brist på annan gudomlighet i världen är ju du det närmaste himmelriket jag vet.

RIP Darwin

Alcatraz-fångarna börjar dö ut. Snart finns inga kvar. Idag fick jag veta att Darwin Coon är död. Jag vet att ni inte vet vem Coon var, och att ni inte bryr er, men för mig var det stort att träffa honom på Fisherman's Wharf 2004. Vi pratade lite, om Whitey Thompson bland annat.

Natt på akuten

Edward har drabbats av körtelbuk, vilket resulterade i sex timmar på sjukhus igår. Först på vår lokala jourvårdcentral, och sen på akuten när de inte fattade vad det var för fel på honom. Där vi fick vänta i tre och en halv fucking timme innan han fick träffa en läkare. Då var klockan 00.30.

Statusen på den svenska sjukvården är patetisk, vilket är borgarnas fel. En sexårig pojke med ont i magen ska inte behöva vänta till efter midnatt på att få vård.

Men den här natten kommer jag ändå mest att minnas för den enorma ömhet som brann i mitt bröst där på akuten. Det var en ursinnig kärlek, djurisk. Min lilla fina pojke med gråten i halsen, förvirrad och sömndrucken på en brits. "Pappa, kommer det att göra ont? Snälla kan vi inte åka hem?"

Och sen lättnaden när allt var över, och det visade sig att det inte var något farligt. Vi åkte hem i den kalla natten. Det var bara vi på vägarna och vi lekte att hela världen hade tagits över av zombies. Edward hade fått diplom och var stolt och mitt bröst brann och brann och brann.

Många solar

Jag såg så mycket fram mot solförmörkelsen idag. När jag såg på väderleksprognosen att det skulle bli mulet i Mellansverige övervägde jag på fullt allvar att dra upp till Norrland.

Vid tiobläcket gick vi ut på gården. Under några fasansfulla minuter hittade jag inte ens soljäveln bakom det tjocka molntäcket, men sen såg jag den som en suddig, vit fläck över tallarna.

Och - jag såg förmörkelsen. Trots allt! Med solbrillor på syntes den som en allt mindre månskära i diset, och kosmisk magi infann sig på vår innergård.

Tack, universum. Du är Gud.

Jag fotograferade en hel del, men förmörkelsen var rätt omöjlig att fånga med min iPhone 5- kamera:

Torsdag. Bamses farmor steppar upp.

Nummer fyra

Ungarna tjatar om att jag och Jessica ska göra ännu ett syskon. De har redan producerat en lista över tänkbara namn på denna framtida bebis:

Pojknamn:
Bozzo
Vindius
Elvidius
Kay
Kaolo
Peo
Gröna Ninjan
Vibbi
Bojzo

Tjejnamn:
Millie
Sandria
Linnea
Linn
Wild Style
Lucy
Elonni
Nicole
Jessica
Ivani

Min favorit so far: Wild Style Forsling. Vilken tjej det skulle bli!

Feber

Edward har 39.6 och är sängliggande. Han är lite blek om nosen men humöret är ändå på topp: nyss ville han upp och leka men jag tvingade i honom en alvedon och sa åt honom att ligga stilla.

Jag älskade att ha feber när jag var liten. Jag fick frukost på sängen och åt krossade alvedon utspädda med Cola. Mina kompisar tvingades vara i det värdelösa plugget och jag kunde vara lillgammal i fred och plöja tjocka böcker av Jules Verne. Allt jag såg av världen var björken utanför mitt fönster.

Det räckte bra.

Brevbäraren har varit här

Man vet att ens minsta kalv börjar bli stor när första prenumerationen dimper ner i brevlådan. Ikväll kommer en tvååring att bläddra järnet här hemma:

Spiritualitet utan religion

Jag har mer och mer kommit att inse att jag saknar spiritualitet i mitt liv. Inte andlighet, för det ordet är för New age-flummigt och alla religiösa människor kan fuck right off. Jag vill kunna känna spiritualitet och empati med människosläktet utan att behöva kuva mig under tusenårig dogma som hittades på av primitiva ökengubbar som inte ens fattade att jorden är rund.

Därför är den här boken perfekt för mig. Sam Harris är ett geni, och han vågar kasta sig ut i det spirituella utan att blanda in religion i ekvationen:

Första lånekortet. Det är så vackert på så många olika sätt.

Autentiskt samtal med två tioåriga pojkar i kön till ICA Sjöhagen, lördag

(Jag hör hur de tasslar om mig. Den ena pekar. Den andra säger "vadå Jesus"?)

Pojke ett: Det ser ut som Jesus.
Jag: Vad är det killar, tycker ni jag ser ut som Jesus?
Pojke ett: Jaaa.
Jag: Jaha, vilken komplimang. Är det skägget?
Pojke ett: Jaaa.
Jag: Vem vet, jag kanske ÄR Jesus!
Pojke två: Så du kan gå på vattnet alltså?
Jag: Javisst, fixa hit en sjö så ska jag gå på den!
Pojke ett: Men det går inte, för då skulle du vara död.
Jag: Men vissa tror att Jesus lever.
Pojke ett: Jag tror nog inte det.
Pojke två: Inte jag heller.
Jag: Nej, inte jag heller. Jag skojade bara, jag är inte Jesus.
Pojke ett: Men du ser ut som honom.
Jag: Hejdå, killar.
Pojkarna: Hejdå!

Good looking family

Tankade kultur igår, i form av Beethovens andra pianokonsert och Mozarts fyrtioförsta symfoni med Västerås Sinfonietta. Det var lysande. Klassisk musik är som en dörr till Gud som jag bara har gläntat på än så länge.

Och det var en visuell upplevelse också: att se en gammal flintig gubbe attackera sin kontrabas med samma lustfyllda frenesi som en dödsmetallbasist fick mig att inse att klassisk musik inte behöver upplevas eller utföras av stiffa, formella tjommar.

Den är till för dig och mig.

Min syster bjöd hela familjen, och tog en del bilder. Vi Forslingar är rätt vackra ändå: vi säger ja till livet och försöker njuta av det så länge det pågår.

En kvar, farfar

Jag är såpass gammal att min farfar var född på 1800-talet. Salig Sven Natanael Forsling föddes den 10 mars 1898 (och dog långt innan jag föddes).

Jag kom att tänka på det när jag såg nyheten att världens äldsta nu levande människa fyller 117 bast idag torsdag. Hon var född 5 mars 1898, alltså bara fem dagar innan min farfar. Det är lite vemodigt på något vis: om farfar hade levt hade han varit näst äldst på hela jordklotet. Och snart hade han varit allra äldst.

Livet går för fort. Tiden är för kort. Snart är vi gömda bakom stjärnor igen.

Tisdag kväll på finkrog med Dan. Vi planerar ett kreativt projekt som ska slå världen med häpnad. Eller åtminstone oss själva med häpnad.

Ett svar som leder till en annan fråga

Fick mejl från min pappa nyss angående mitt förra inlägg:

Grattis! Du har löst Gudsgåtan! Genialiskt! Nu väntar Nobelpriset och sedan får du ta dig an frågan varför Gud bombsprängde sig som en sann terrorist.

Det är en befogad fråga. Jag hade inte riktigt tänkt så långt.

Kanske att Gud dog för att andra skulle få leva? Kanske är han inte "död" i någon fysisk mening, utan helt enkelt...utspridd?

Klart är i alla fall att alla erkända religioner har fel.