Kärleken till hästar gick inte i arv från min pappa till mig, men en gång var tionde år brukar det vara kul att gå på trav så det gjorde vi idag i Gävle. Min pappa äger en häst som han har döpt till Lady Julie Ann (efter sin dotter och sondotter), hon galopperade efter tre sekunder och kom till slut på åttonde plats.
Men defileringen var spännande i alla fall.
Apropå fredagens inlägg: det blev lite ensamt att sitta på kafé också. Men nu har jag sällskap av Jessica Lykk på presshjalpen.se. Hon är en av Västerås framgångsrikaste affärskvinnor och en fröjd att ha som granne på redaktionen.
Hade en fantastisk kväll igår. Min bästa vän Dan bjöd mig på en helkväll i Uppsala som en försenad 40-årspresent, och jag njöt av varje sekund. Varför Uppsala, undrar ni? För att det var här vi blev bästa vänner, när vi var arton år gamla.
Jag älskar verkligen Uppsala. Hela stan är full av gamla minnen och vackra spöken.
Här låg det till exempel ett polishäkte 1992. Där tillbringade yours truly en natt i fyllecellen efter en blöt Kulturnatt. Sweet memories.
I den här backen skulle Dan visa hur man gör en trippel axel i konståkning en annan blöt natt på 90-talet. Han åkte konståkning som barn, men det slutade med att han stukade foten.
Vad har black metal-bandet Watain och Fon Jorsling gemensamt? Jo, första gången de ställde sig på en scen var det på en före detta biograf vid namn Grand. Här uppträdde jag även en gång med ett extremt kortlivat dansband som hette Jon Daniels. Tänk Vikingarna med midjelångt hår, typ.
Världen har rusat på och Uppsala är en annan stad än för tjugo år sedan. Det är en härlig känsla att ha blivit så gammal att en hel stad har hunnit förändras sen man bodde i den. Lite vemodigt också, men livet är ju så.
Framför allt är det fint att ha en så vacker vän som Dan.
Nu har jag varit frilans i exakt två och ett halvt år. Det som till en början kändes ovant och exotiskt - att jobba från köksbordet i kallingar, till exempel - har blivit vardag. Jag är en rätt asocial person, antagligen för att jag växte upp i ensamhet på ett jävla fält i skogen, och jag har oftast njutit av att slippa kallprata med kollegor vid kaffeautomaten sju gånger om dagen. Därför har jag undvikit frilanskontor och dylikt som pesten. Men på sistone har till och med jag börjat känna att det kan vara ensamt att bara umgås med sig själv mellan halv nio och halv fyra varje dag. Jag är förvisso em otrolig man och bra på att konversera med mig själv, men...
...men idag tog jag min MacBook och satte mig på ett fik nere på stan. Bossanova i högtalarna. Wifi i luften. Sköna fåtöljer. Några andra tjommar med datorerna uppfällda på borden intill mig.
Samhället, ändå. Det är fint ibland.
Jag hatar att komma för sent. Den ständiga stressen. Att göra folk besvikna. Att inte räcka till.
Skjutsa skjutsa skjutsa. Hämta. Hämta. Lämna.
Tio minuter sent. En kvart. Det gör inget. Skynda.
Missa sin dotters dansuppvisning för att intervjua nån jävla forskare. Som skulle ha ringt men inte ringer. Men texten måste bli klar. Pengarna ska in. Mat ska på bordet.
Skynda.
Inte.
Räcka.
Till.
Det är verkligen ett helvete att släppa ifrån sig sina barn till skolgården. Till de blinda hormonerna, det grymma flockbeteendet, savannen där varje droppe spilld blod obönhörligt sniffas upp av de hårda och hänsynslösa.
Idag när jag hämtade Edward hade han precis varit i slagsmål. Han hade tagit någon unges keps. Ungen hade svarat med att ta Edwards glasögon. Edward var röd i ansiktet och hade gråten i halsen, men han försökte övertyga mig om att det inte var någon stor grej. En del av mig ville sparka den andra ungen åt helvete och låsa in Edward i all framtid. Skydda honom från det här universumet som inte älskar honom, som inte ser hans skönhet som jag gör. Men jag vet ju att den andra ungens föräldrar känner samma sak. Edward är både offer och förövare, som alla andra. Men det gör ont. Jag vill ju aldrig att han ska lida som jag led. Jag hatade skolan med varje fiber av min kropp och jag har ärr från den tiden som aldrig riktigt har läkt.
Lille pojke. Jag är så orolig för dig.
Jobbar på VLT idag och pratade precis med en kvinna som är aktiv inom Pingstkyrkan. Hon avslutade vårt samtal med dessa oväntade ord:
Hon: Gud välsigne dig och alla journalister. Vi behöver verkligen journalister i samhället.
Jag: Oj, tack! Det är inte ofta man hör Gud välsigna journalister, om man säger så.
Hon: Då var det på tiden.
Agnostiker är jag förvisso, men ändå rätt trevligt att få en klapp på axeln av the man above så här en grå måndag i oktober.
Vi fyllde våra 125 kvm till bredden av folk i eftermiddag i en försenad födelsedagsfest för Liv som fyllde 2 häromveckan.
Jag är ingen naturlig festvärd, men det gick bra. Det var några hektiska men fina timmar; bara en lampa gick sönder, och ingen av alla fjorton ungar som var här bröt lårbenshalsen.
Det har kommit en ny bok om den kortvariga sosseledaren Håkan Juholt, där kretsen kring honom utmålas som backstabbing cunts. Jag brydde mig aldrig särskilt mycket om Juholt, och ännu mindre om de påstådda oegentligheter som fick Expressen att börja flämta som en utvecklingsstörd blodhund vilket ledde till att han avgick.
Men det här svaret på en fråga i dagens Bladet är ju genialt av Juholt. Det är så sant, oavsett vem man är. Han kanske var en stor man, trots allt. Han kanske hade varit fantastisk för Sverige.
Är du bitter mot partiet?
– Om bitterheten får tag i dig går du sönder som människa. Då fungerar du inte som pappa, make och vän. Jag släpper inte in bitterheten i mitt liv.
Detta märkliga med tiden som forsar. En gång var jag ett barn, men det har varit dött så länge att det numera är en främling, ett viskat rykte. För 34 år sen befann jag mig på samma plats i livet som min son gör nu. Det hisnar för mitt inre när jag inser att hans minnen av den här tiden kommer att vara lika luddiga som mina är nu, sen när han blir vuxen.
En gammal kamrat från lekis (som det hette på den tiden, nu är det förskoleklass) la upp en bild på Fejjan. Tydligen ett foto från en lokaltidning, sannolikt Sala Allehanda. Tärnsjö, 1980 eller 1981. Min lekisgrupp har någon form av maskerad.
Jag har absolut inget minne av detta. Inte ens längst bak i hjärnbarken ringer det en klocka. Men där och då var jag ändå levande och säkert uppspelt. Som min son är nu. Som han snart kommer att glömma.
Som om det aldrig hände.
Jag frågade mina lekiskamrater vem av barnen som är jag. En tjej som jag inte har sett på 25 år svarade att hon minns att jag valde att klä ut mig till spöke den dagen. Jag är förbluffad över att hon kan minnas något sådant, men jag har ingen anledning att betvivla det.
Det är säkert jag som sitter där bakom lakanet. Sex år gammal. Som andas, syre, in och ut. Som tänker och känner och lever.
Ett spöke.
Min fru är sannerligen en ambitiös egen företagare. Nyss avverkade hon ett jobbsamtal samtidigt som hon låg i badet med Liv:
Den här bloggen har som bekant varit helt ointresserad av heminredning, men den här väggen blev faktiskt väldigt snygg. Jessica (formerly known as Jessica-Lykk) ramade in massa höstkonstverk som vi skapade igår kväll. Först gick vi ut i skogen och samlade på oss löv, grenar och lingonris, sen limmade vi dem på papper och ritade grejer runt om.
Det är min pinne längst ner till höger, för övrigt. Ja, jag tänker fritt och vackert och modigt.
Edward tappar en tand och jag lägger den under högtidliga former i ett glas med vatten.
Jag: Vem vet, under natten kanske tandfén kommer och förvandlar den här tanden till pengar!
Edward: Men då blir ju hundralappen blöt!
Julie: Visst är E18 den farligaste vägen i världen?
Jag: Nja, kanske inte världen riktigt...
Julie: Men Sverige?
Jag: Kanske, jag vet inte faktiskt.
Julie: Den är helt klart farligast i Västerås. Förresten ska jag bestiga Mount Everest när jag blir stor!
Jag: Wow, varför då?
Julie: För det finns diamanter där och jag vill bli rik, så jag kan göra kristaller av is och frysa in dem.
Sven skickade en gammal VLT från 1905 till mig häromveckan. Min farfarsfar hade sparat ett nummer, för hans fasters dödsannons var i det.
Som att läsa en tidning för spöken, av spöken. Alla döda sedan länge. En artikel om att kvinnors rösträtt debatterades i riksdagen, men röstades ner. Massa annonser om läkemedel som inte längre finns. För åkommor som inte längre finns.
Skäggsvamp, till exempel. Lite som världen kommer att se på Let's dance och Så mycket bättre om, sisådär, 109 år.
För att parafrasera gårdagens inlägg: två år kan vara en ännu kortare parentes, en ynka term i USA:s representanthus, en folkhögskoleutbildning, ett dåligt förhållande som man borde ha avslutat efter tre månader men som man tragglade på med ändå.
Eller så kan det vara hela den tid som en vidunderlig själ har tillbringat på jordklotet. Det är helt orimligt. Liv har ju funnits här sen 1700-talet, minst. Hon vet redan allt och har redan sett allt och har redan känt allt.
Grattis, min vackra grutt.
Fyra år kan vara en parentes, en Jimmy Carter-term i Vita Huset. Men det kan också vara en ocean av tid, en tromb som ersätter en kvav eftermiddag. Verklighet efter overklighet.
Jag är en man nu. Lite fet och skäggig, men fuck it. Innan var jag en pojke. Det tog trettiosex år innan mina balls dropped. Men det är okej. Många balls droppar aldrig. Många fastnar i rädsla och en känsla av att ens lust och drömmar och sorg inte är värd att tas på allvar.
För fyra år sen satt jag och Jessica på en sunkkrog i Gamla Stan. Efter det förändrades allt.
(Edit 23/2-20: Tar en paus från bloggen, kanske för gott. Möjligt att tio års blajande får räcka. Men vem vet, en vacker dag kanske Fon åter...
