I grevens tid

Nej, det är inte för tidigt. Det här mörkret börjar bli omänskligt, men en smyckad plastgran och Hagegård på Spotify gjorde den här kvällen ljus och magisk.

Whatever gets you thru the night, 'salright, 'salright, som Lennon sjöng.

Logiskt resonerat, onsdag kväll

Edward: Jag kan inte sova. Jag har ingen sovighet i mig. Jag sträcker fortfarande på mig. Om jag är uppe får jag mer sovhet!

I backspegeln

Livet stockar sig som mjölken i en infekterad tutte dessa dagar, det händer så mycket att jag inte hinner vara uttråkad och/eller tillkämpat fyndig i den här minimala bloggen.

Saker som har hänt de senaste dagarna, rangordnade i betydelsefullhet:

1. Liv har tagit sina första steg. Två-tre åt gången bara, men likafullt: det här jordklotet har redan börjat utforskas av min yngsta kalv.

2. Vi har sålt vår lägenhet. Med en blygsam vinst, till och med. Julie sa något väldigt vackert vid middagsbordet ikväll. Hon sa:

"Vi har bott bra här. Men nu är det dags att flytta".

Hon har rätt. Vi har bott bra här på Stentorpsgatan. Det var här vår nya familj föddes och tog form.

Delad tredjeplats: jag höll en tyst minut för Jack Kennedy klockan 19.30 i fredags, jag fick tillbaka mitt körkort efter två månader (fråga inte), bilen gick igenom besiktningen, jag gav relationstips till min vän Petra som hittat kärleken för första gången på 15 år, jag hälsade på mina svärföräldrar på Lidingö, jag köpte däck för tre tusen, jag skrev mitt 274:e knäck om "På spåret", jag skrev ett annat knäck om Mark David Chapman, jag intervjuade en rockstjärna som befann sig i Österrike och min fru slog världsrekord i att vara het.

Onsdag är bästa dagen. För då kommer ungarna tillbaka.

Julkrubba, Forsling kids style

Livs första tvåordsmening, tisdag eftermiddag

Liv: Pappa!
Jag: Ja?
Liv: Pappa!
Jag: Ja?
Liv: Pappa!!!
Jag: Ja?
Liv: Hej pappa!

Alfahannen Liv

Finfin inflyttningsfest hos Karin och Johan ikväll, där fem flickor fick för sig att utnämna Liv till deras ledare och "alfahanne". Således följde de hennes minsta vink, kröp efter henne på golvet, frågade henne om de fick tillstånd att äta äppelkaka, etc.

Liv tyckte det hela var i sin ordning. Hon vet ju redan att hon är universums medelpunkt.

Liv: lyckligt lottad som har en storasyster som avgudar marken hon går på (och gunghästen hon sitter på)

Milstolpe

En bit historia: denna färgglada, digitala grej är Julies allra första bussbiljett.

Lilla tjejen är så gammal att hon inte längre åker gratis. Jag vet inte om detta bör göra mig bekymrad eller stolt.

Fars dag...

...var ju egentligen i går (eller förrgår, det är över midnatt och jag borde verkligen inte blogga men Jessica sitter uppe och pluggar och man orkar inte alltid vara småbarnspappa och lägga sig 22).

Min fru gav mig iallafall en fantastiskt vacker present. Jag är förvisso inte hennes pappa, men mina ungar är lite för små för att köpa svindyra skjortor än (vilket jag snart kommer att kräva).

Hon gav mig två träskor, målade i rött. En med texten "du". Den andra med "jag". Och så tre trähjärtan, som hon målat med initialerna J, E och L.

Jessica hade lagt hjärtana i "du"-skon, det vill säga min sko. "För att det är du som bär oss", sa hon.

Jag hoppas hon vet att jag inte kan bära någon eller något om jag inte har henne vid min sida. Tack för ditt oändligt stora hjärta, älskling.

Det är en vacker känsla när världen samlas kring något...

...även om det är ett mord. Men eftersom jag har varit en Kennedy-fantast sen 1992 kittlar det mig att så många nyhetskanaler och blaskor redan nu börjar uppmärksamma det annalkande 50-årsjubileumet av JFK:s död den 22 november. Och det var oerhört kul att vara med på ett hörn av den bilaga som följde med Aftonbladet igår och som går att läsa HÄR (om man orkar pröjsa ett Plus-abonnemang).

Tänk om hon har rätt, Judyth? Tänk om kvinnan jag drog en sushi med på Centralen faktiskt sitter inne på lösningen av tidernas största mordgåta?

Som sagt, kittlande.

Att fylla 7

En turbulent vecka för Julie. Ny skola, vilket har gått lite upp och ner. Och i övermorgon fyller hon sju.

Redan idag hade vi barnkalas på ett lekland av storleken flyghangar och ljudnivån flygplan. Blev lyckat. Ungarna var röda som äpplen i fejset efteråt och Julie fick känna sig omtyckt och i centrum efter fem dagar av blygsel.

Ansiktsuttrycket i bilden längst ner. Det är så jag vill se min älskade flicka.

Barn

Jag börjar förstå varför en del frivilligt väljer att inte skaffa barn. Kärleken gör för ont, helt enkelt. Den är för stor, barnen är så utsatta och ens famn räcker inte alltid till. Omvärlden är likgiltig, det finns ingen Gud och slumpen är hänsynslös.

Sen gör barn att man tvingas komma ihåg sin egen barndom också. Inte bara det som var vackert och ljust och gudomligt. Utan de mörka stunderna, som man hade förträngt eller bestämt sig för att glömma. Julie trivdes inte i sin förra skola så vi bytte till en ny i måndags. Efter fyra dagar borde man ju inte dra några slutsatser, men mitt hjärta orkar inte se hur blyg och ensam hon känner sig så här i början. Hur hon sväljer ner gråten och försöker passa in. Jag får för mig att de andra ungarna är känslokalla monster som vill min dotter illa. Jag blir Jon, 9, igen och börjar på Tärnsjö skola. Gud, jag borde ha gett Jonas stryk. Jag borde inte ha låtit honom slå mig så där. Jag borde ha slagit tillbaka.

Men å andra sidan är mitt hjärta ofantligt mycket större nu. Jag minns knappt vem jag var 2005, när jag var kvällis på Bladet och drog hem pinsamma löp veckorna i ända. Vad tänkte jag på? Var kom min drivkraft ifrån? Hur kunde jag se någon mening med allt?

Ett ständigt jävla egorunkande, sån är mediebranschen. Vissa väljer att nöja sig med det. Det är fegt, det är andefattigt, det är i viss mån förståeligt.

In the meantime kämpar min dotter i skolans hallar. Och mitt hjärta lider.

Ironifri uppdatering: Göteborg ÄR vackert så här års

Göteborg är väldigt vackert så här års