Barn

Jag börjar förstå varför en del frivilligt väljer att inte skaffa barn. Kärleken gör för ont, helt enkelt. Den är för stor, barnen är så utsatta och ens famn räcker inte alltid till. Omvärlden är likgiltig, det finns ingen Gud och slumpen är hänsynslös.

Sen gör barn att man tvingas komma ihåg sin egen barndom också. Inte bara det som var vackert och ljust och gudomligt. Utan de mörka stunderna, som man hade förträngt eller bestämt sig för att glömma. Julie trivdes inte i sin förra skola så vi bytte till en ny i måndags. Efter fyra dagar borde man ju inte dra några slutsatser, men mitt hjärta orkar inte se hur blyg och ensam hon känner sig så här i början. Hur hon sväljer ner gråten och försöker passa in. Jag får för mig att de andra ungarna är känslokalla monster som vill min dotter illa. Jag blir Jon, 9, igen och börjar på Tärnsjö skola. Gud, jag borde ha gett Jonas stryk. Jag borde inte ha låtit honom slå mig så där. Jag borde ha slagit tillbaka.

Men å andra sidan är mitt hjärta ofantligt mycket större nu. Jag minns knappt vem jag var 2005, när jag var kvällis på Bladet och drog hem pinsamma löp veckorna i ända. Vad tänkte jag på? Var kom min drivkraft ifrån? Hur kunde jag se någon mening med allt?

Ett ständigt jävla egorunkande, sån är mediebranschen. Vissa väljer att nöja sig med det. Det är fegt, det är andefattigt, det är i viss mån förståeligt.

In the meantime kämpar min dotter i skolans hallar. Och mitt hjärta lider.