En sopa

Det finns dagar då jag tänker att jag borde ha blivit något annat istället för journalist. Sotare, lastbilschaffis, whatever the fuck. Ett tryggt jobb där man aldrig drabbas av prestationsångest. Något inte-intellektuellt.

Men jag får stå mitt kast. I detta nu sitter jag med en text som trilskas som en åttakilos bebis, men som jag lik förbannat måste krysta ut genom min stilistiska vagina. För kunden ska ha sitt och jag har en familj att föda.

Ja, det där med vaginan är en värdelös liknelse. Jag säger ju det. Jag borde sota skorstenar.

Inte fullt ut

Funderar mycket på religion dessa dagar. Det har jag alltid gjort, men i och med att min fru har börjat läsa teologprogrammet i Uppsala har frågorna ställts mer på sin spets.

Jag har länge sett mig som agnostiker, vilket är ett sätt att slå upp händerna i en "jag ger mig"-gest och erkänna att man inte har – eller som människa ens kan ha – en susning om hur allting ligger till.

Och så är det ju. Ingen kan veta. Inte de malligaste ateisterna, inte de mest ortodoxt troende.

Då återstår att lyssna till sitt hjärtas mest uppriktiga röst, höra vad den viskar om natten. Och nej, jag är inte övertygad om att allt bara är biologi och slump. Organiserade religioner kan dra rätt åt helvete; deras Gud intresserar mig inte. Gud överhuvudtaget intresserar mig inte. Den gudomliga kraften som skapade något från ingenting däremot...

Den väljer jag att lyssna på.

När Julie lånar iPhonen

Samtal med Edward, fredag kväll

Edward: Gud har gjort allt det här. Huset, bordet...alla ägg. Han lägger ägg i magen på mammor och sen kläcks ägget.
Jag: Det är inte så det går till, men en del tror att Gud skapade världen. Man får tro det om man vill.
Edward: Jag vet att Gud har gjort allting.
Jag: Har du träffat Gud?
Edward: Ja, en gång. Han sa "jag vill inte träffa dig. Gå härifrån".
Jag: Det var otrevligt av Gud!
Edward: Nej, Gud är snäll. Han vill bara vara ifred ibland.
Jag: Well...
Edward: Gud bor i månen.
Jag: Gör han? Har du varit där?
Edward: Ja, jag och Obama var där en gång.
Jag: Obama? Vad gjorde ni där?
Edward: Det kom massa älgar och åt upp oss. Sen dog vi.

Samtal med Edward, torsdag eftermiddag

Edward: Var är Jessica?
Jag: Hon är i Uppsala och går i en slags skola för vuxna som heter universitet. Där läser hon religion. Vet du vad religion är för något?
Edward: Ja, det har med hjärtat och kroppen att göra.
Jag: Ja, på sätt och vis kanske.
Edward: Jessica läser religion för att hon ska få massa pengar. Och för de pengarna ska hon köpa en stor affisch med en kropp på!

Röd. Kärlekens färg.

Det onämnbara

Jag spelar det här livet med en absurt stor insats. Tre barn. En fru. När som helst kan de ryckas ifrån mig. Och då skulle all min lycka implodera som en död stjärna.

Det är bara tur som separerar de lyckliga från de olyckliga. Det finns ingen rättvisa i världen. Ingen Gud som lyssnar till de rättfärdiga. När som helst kan vi vakna upp och hemsökas av en katastrof.

Dagens låt...

...är utan tvekan denna pärla. Svenska polisen kan dra rätt åt helvete. Ta Palmes mördare istället, era jävla pajasar.

Photogenique

Livan kommer att kunna resa på det här passet tills september 2018. Med andra ord får hon inte ändra utseende ett dugg under de kommande fem åren.

Ändå fint

Imorgon ska min son få nya brillor. I torsdags drog jag och han till ögonkliniken för att kolla hans syn. Det besöket var gratis, och det kommer brillorna imorgon också att vara.

Landstinget betalar.

Jag kom att tänka på det idag, att det faktiskt är vackert och något jag inte borde ta för givet. Min son växer upp i ett samhälle som behandlar honom mänskligt.

En pojke föddes med dålig syn. Då la samhället armen om honom och sa "klart du ska ha ett par glasögon så du kan se ordentligt, lillkillen. Jag bjuder!"

Att bli älskad mest när man förtjänar det minst

Och så sitter man där på golvet med fett hår och femton kilos övervikt och pyjamasbrallor och man skruvar ihop nån jävla IKEA-hylla och hon vet redan allt och hon har redan sett ens innersta vrår och hon vet vad man ska säga innan man öppnar munnen och man är inte ett dugg mystisk eller spännande eller gåtfull längre utan bara väldigt socialrealistisk och grå och förutsägbar...

...och så kommer hon in i rummet och utbrister: "Gud, vad vacker du är!"

Det är då man vet, folks.

Det är då man vet att man är den lyckligast lottade mannen i världen.

Ren och oförställd glädje, del 2: att få vara med storebrorsan och hans kompisar när de lirar Skylanders