Febern river i min frus kött

Jessica har varit sjuk från och till ända sedan Liv föddes. Hade vi levt år 1887 hade jag antagligen varit änkling idag, faktiskt. Först drabbades hon av en sex veckor lång infektion i livmodern, så kallad barnsängsfeber som man kolade av på den tiden min farfarsfar Sven Emil röjde på Flustret i Uppsala (se nämnda årtal).

Ikväll ligger hon och osar här bredvid mig igen. Mjölkstockning den här gången. 39.4 i feber. Hon kommer inte att dö ifrån mig, men jag lider med min vackra fru. Hon förtjänar verkligen att bli frisk nu.

Underhållning

Livs storasyskon har olika strategier för att underhålla henne. Julie kör det gamla hederliga titta-in-i-ögonen-och-prata-tricket.

Edward låter iPaden sköta snacket.

Dan före dan

Nej, ni har missförstått allt. Det är inte alls den 28 november idag. Det är den 23 december. De tre vise männen traskar förbi nere på Stentorpsgatan as we speak.

Inte riktigt på riktigt

IKEA en månad före jul är inte roligt alltså. Men det finns något humoristiskt över att man valt att döpa sina fuskgranar till

För det är ju det vi gör, vi som slänger upp en plastgran bredvid teven för att ungarna ska förvillas att julens under inte bara går att finna i en timmerstuga i Dalarna en stjärnklar natt i december utan även en duggig novemberkväll i en trerumslägenhet i Västerås.

Men det blev ju faktiskt Even better than the real thing, som U2 skulle säga.

Whitey

Av någon anledning kom jag att tänka på Leon "Whitey" Thompson i kväll. Han var en bankrånare som satt på Alcatraz 1960-1962 och sedan skrev sen två rätt dåliga böcker som jag lik förbannat slukade som tonåring när jag läste allt jag kunde komma över om ön.

Böckerna var inte så bra skrivna, men de berörde mig ändå. Whitey levde ett så hårt och hopplöst liv, ett liv som bara var våld, våld, brott och mer våld från barnsben och framåt. En dag, när jag satt och surfade på UNT:s redaktion 2003, råkade jag hitta hans hemsida. Han var åttio bast då, en fri man sedan länge men svårt sjuk och sängliggande. Hans fru var hans enda familj; de fick inga barn för hon var för gammal när de träffades. Whitey målade tavlor och skrev böcker som han gav ut på egen hand. Han hade ingen talang men han höll på ändå. Jag skrev ett mejl till honom och berättade att jag hade läst hans böcker och att de berörde mig.

Jag tror jag har printat ut hans svar nånstans. Det var hans fru, Helen, som satt vid tangenterna; hon berättade att Whitey låg dödssjuk i sängen och dikterade. Det var ett översvallande brev som tackade mig för de vänliga orden om hans böcker. Han slutade med meningen

you are one of the few people in the world that still has a heart.

Strax därefter dog han. Jag vet som sagt inte varför, men jag tänker på Whitey i kväll.

Girls just wanna have fun

Liv har fått sin första hobby: stirra på en mobil med mjukisdjur som hänger ovanför hennes spjälsäng. Detta kan hon göra i en halvtimme åt gången. Jag är bekymrad. Djuren rör sig inte ens, de bara hänger där. Har min dotter inte större krav på underhållning än så här? Kommer hon att nöja sig med vilket skit som helst i sitt liv?

Fortsätter det så här kommer hon ju att bli en TV4-tittare.

Köpmannen återvänder hem

Att åka hem en sen novemberkväll efter ett jobb är Springsteen. Lyktorna på de andra bilarna som tysta hand shakes i ett tröstlöst mörker. Man mår bra. Man har dragit hem några ekollon till boet. Man har gjort rätt för sig. Man är Arthur Millers "Death of a salesman".

Fast utan döden.

Ett besök i tonåren

Julie hade skolkompis S på besök igår och det var ett jävla flamsande vid middagsbordet men S visade sig vara en rätt bra sminkös:

Jag jublar inte direkt åt tanken att Julie ska ge sig in i det där ovärdiga träsket av stulna fyllor, planlösa hångel och monumental förvirring som är tonåren. Men sen väntar förvisso vuxenlivet, och det är ju ännu värre.

Så stanna där du är just nu, Jullan. Okej?

Brev från Pakistan

Jag har som bekant inte bara tre barn, jag har ett pakistanskt fadderbarn också. I dag kom info på posten om Mubashar, som har hunnit bli femton bast (han var nio när jag fick honom). Han mår tydligen bra och hans favoritämne i skolan är fortfarande matte.

Jag skulle så klart kunna fördjupa den här kontakten. Jag skulle till och med kunna åka och hälsa på honom. Varför gör jag inte det? Vad är det för fel på mig?

Livan, söndag

Idoliserar syskonen och idoliseras av syskonen, charmar upp folk på Maurice Groths tvåårskalas, stirrar kosmos i vitögat, gläds åt vilken het mamma hon har, förfäras tillsammans med pappa åt Raiders värdelösa försvar som gör att de ligger under med 21-7 i halvtid mot New Orleans fucking Saints.

Way before her old man

Jag har alltid varit patetisk i vattnet. Lärde mig simma när jag var tio. Ryggsim när jag var 28. Har fortfarande inte lärt mig att dyka, crawla eller simma under vattnet.

Men båda mina två första barn är små delfiner. Mitt allra första kan redan simma, så nyss fyllda sex bast hon är. Hennes stil är möjligen något okonventionell, men ändå.

Jag är stum av beundran över det här:

Annons

Jag och Jessica är, för att citera Adam, "chilla", vilket jag antar betyder att han anser att vi är rätt avslappnade och inte stressar upp oss i onödan. Därför är det på sin plats att det tog sex hela veckor innan vi fick tummen ur och satte in en födelseannons för Liv.

Men idag tillkännages detta över Västmanlands tusentals novemberblaskiga lerfält, i den välrenommerade tidskriften VLT:

Min fru översatt

Vad Jessica säger: "Du är så skör och bräcklig på den här bilden. Jag känner så mycket kärlek för dig när jag ser den".

Vad Jessica menar: "Du ser ut som en frikyrkopastor som precis fått pungen bortsparkad av en häst, plus att din näsa ser ut som att den sitter på en alkis i "Dom kallar oss mods". Därför lägger jag upp den som skrivbordsbakgrund på min dator, så att du aldrig ska glömma hur lyckligt lottad du är som får vara gift med en toksnygg kvinna som jag".

Det är orättvist

Allt Jessica behövde göra för att gå från den här kroppen

till den här

var att klämma ut en bebis på några pannor. Själv måste man rusa på Friskis och Svettis som en idiot och ändå händer nästan ingenting med fettet.

Kvinnor har det alltid så mycket lättare här i världen.

Mitt vackraste jag

Vi Forslingar har aldrig brytt oss så mycket om Fars dag, men jag är så glad att jag vill gråta åt den här teckningen från min äldsta dotter.

Det är så oändligt mycket vackrare att få ett grates än ett grattis. Snart ska Julie lära sig att vända bokstäverna åt rätt håll, men inte än. Jag vill hålla henne i det här stadiet i all evighet. Det kommer inte att gå, men jag vill.

(Och som en fotnot har jag nog aldrig varit så vacker och så muskulös som här).

Om det gick...

...att utvinna energin från Julies sexårskalas skulle vi inte behöva Forsmark eller Barsebäck längre.

Fiskdamm. Sätta knorren på grisen. Disco. Ballongblås. Saft och cupcakes. Leenden på små läppar som lyser upp novembereftermiddagen som glödlampor the size of Globen.

Det är det här allt handlar om, tror jag.

Långt från grungen nu, Jon

Tecken nummer 363 på att jag närmar mig fyrtio: jag ifrågasätter inte längre patetiken i att svettas i en lokal med tjugo hålögda främlingar till tonerna av vidrig eurodisco tre gånger i veckan.

Tvärtom: jag längtar efter dessa stunder.

Comeback

Efter sju månader i kylan gör jag i dag en storstilad återkomst i Bladet - blaskan som jag vigde nästan åtta år av mitt yrkesmässiga liv åt - i form av en kulturtext om ett amerikanskt förlag som specialiserar sig på deckare som är hårdkokta något så fruktansvärt.

Dick Francis-deckarna i hyllan i Stalbo sträcker tydligen på sig av stolthet i kväll, för övrigt. Det är de väl värda.

Två sidor av samma flicka

Julie fyller 6 i helgen. Hon är skolflicka sedan augusti. Hon har ett tjejgäng som hon hänger med på skolgården, hon lär sig fula ord och tycker plötsligt att Disney Junior är för småbarn. Hon börjar långsamt ömsa skinn och bli en flicka modell större.

Men hon skiftar ständigt mellan sitt gamla jag och det nya, och det kan vara hjärtskärande att se. Ibland kan hon gå från att vara skoltuff till sårbar på bara några sekunder:

Ottan, onsdag

Far, fru, bebis och jag valvakar. Kennedy spöar Bielat i Massachusetts, Obama leder knappt i Florida och Ohio, vi hinkar energidryck och kaffe och goffar chips och jag hör USA som en larmande mistlur i natten utanför vårt fönster som vetter mot en liten innergård i en liten stad i ett litet land som tar sig självt på enormt stort allvar men som i det stora hela inte betyder ett skit.

Men jag älskar verkligen att lyssna på den där mistluren. Det är ljudet av den stora människoflocken.

Ett löfte från pappa

Älskade flicka. Någon gång ska vi vandra bland bergen i Yosemite, du och jag. Det är den vackraste platsen den här planeten har att erbjuda.

Men tills vidare får du nöja dig med Björnöskogen, I'm afraid.