En historisk vardag

Samtal med Liv, onsdag kväll

Liv: Titta månen!

Jag: Ja, där är den.

Liv: Den lyser inte längre. Den är ledsen.

Jag: Den är på väg in bakom molnen.

Liv: Den kanske dör.

Jag: Ja, kanske.

Liv: (pussar och sträcker ut armarna) Jag pussar månen. Jag vill krama månen! Men jag räcker inte ända fram. 

Jag: Jag vet gumman, det är långt till månen.

Liv: Jag kan flyga till månen, som en superhjälte!

När man går igenom gamla bilder och upptäcker att dottern har "lånat" ens mobil:

Det är dags

Nu struntar vi i allt och kastar oss huvudstupa in i Jesuskrubban och Betlehems stjärna och alla varma och fladdrande barndomsminnen som fick det att lysa i våra hjärtan en gång för länge sen. Ja, vi är vuxna och cyniska och ingen jävel bryr sig om våra heligaste drömmar för vi är alla medelmåttor som ändå ska dö i anonymitet.

Men vi förtjänar att känna Gud, vi med. Även vi som egentligen inte tror på någon högre makt.

Särskilt vi. För vi törstar så efter något att gripa tag i.

Hästtjej

Eftersom jag tycker att hästar är ett skitdjur som kan dra åt helvete var det med lite blandade känslor som jag märkte att Liv fullkomligt älskade att rida på en ponny i Målhammar idag.

Har jag alltså närt en hästtjej vid min barm? Well, so be it. Huvudsaken är ju att hon är lycklig.

Och samtalet fortsätter

En gång i halvåret hänger jag med Dan. Han är psykolog och oändligt vis. Men han är ingen övermänniska. Han gör fortfarande puckade misstag, vilket är bra. Det får mig att också känna mig vis.

Vinden viner på Folkungagatan. Vi kurar ihop oss i värmen på en sunkpub och fortsätter samtalet som aldrig kommer att ta slut.

Ett nytt sätt att konversera

Min nioåring har blivit med mobil. Det är hisnande och märkligt att kunna kommunicera henne på ett helt nytt sätt: