Min svärmor älskade livet väldigt mycket. Det känns både som en tröst och en skymf nu.
Tröst, för hon hann leva ett händelserikt liv under sina 71 år på Jorden. Hon reste, hon skrattade, hon älskade. Hon fick barn, barnbarn. Hon hade många vänner. Hon älskade det lilla livet, i sin fåtölj hemma på Lidingö, med tv-serierna på datorn i sitt knä. Hon älskade det stora livet, resorna till sin bror i Israel, åren i London.
Hon älskade sina barn, över allt annat. Och sina barnbarn.
Skymf, för hon dog för tidigt. Liv och Annie bestals på en mormor som hade älskat dem genom hela deras barndom. Julie och Edward bestals på en bonusmormor, vars hjärta klappade även för dem.
Jessica och Micke bestals på en mamma som de hade behövt ha kvar några år längre.
Men jag tror svärmor är tacksam över det liv hon fick, och att hon är lättad över att det långa och smärtsamma kriget mot cancern äntligen är över. Här nere på Jorden kommer hennes efterlevande att kämpa på så gott de kan. Och i det här hemmet kommer vi alltid att hedra hennes minne.
Jag var sist ut från hennes sal på Ersta i onsdags morse, efter att hon hade somnat in. Vi hade tagit farväl, tårar hade runnit. Jag hejdade mig, gick tillbaka in i hennes rum. Gav henne en puss på kinden, viskade fyra ord i hennes öra.
"Tack för allt, Ann".
