Döden är skit och omöjlig att förstå.
Sen bil ut till mitt föräldrahem, för firande på tu man hand med min 81-åriga pappa. Som hade hissat flaggan. Som bjöd på hamburgare av högrev och prinsesstårta. Som ställde sig upp och sjöng och hurrade. Som lät mig läsa ut en hel bok sen på kvällen medan han kollade på teve, om Cobain, en småbarnsförälders största lyx.
Som om jag var 17 igen. Pinnsmal, livet framför mig, tid för förströelse i enorma lass. Utan ansvar, fortfarande ett barn.
Som att Agneta fortfarande plockade i rabatterna, som att ljudet av Pers traktor fortfarande hördes från Erikssons, som att världen var ny och kärleken var självklar och sjukdom och ålderdom var ett avlägset rykte.
Det var en vacker födelsedag, en av de bästa. Jag är så tacksam. Jag har inte längre en mamma, men jag har en pappa.
