Hytt 6928

Två nätter på Östersjön, fram och tillbaka till Helsingfors, djupt inne i kroppen på en röd val från Viking Line, med Sven och Liv. Tio timmar i en solig finsk huvudstad, spårvagn ut till hajar, bläckfiskar och karuseller, pariserhjul högt över taken i eftermiddagsljuset.

Trötta och lyckliga sen, i hytt 6928. ”Jag går upp på däck och sätter mig i solen ett tag”, säger farfar. Jag och Liv ligger kvar och äter chips på varsin slaf, hon med sitt Minecraft, jag med min Titanic-bok. Den röda valen simmar mot hamnen i Stockholm, tax free-butiken säljer plastbåtar och turkisk peppar-karameller som i alla tider, en orange sol går ner i vågorna.

Barn, 45

Fyllde 45 i torsdags, en ovanlig födelsedag. Först besök på begravningsbyrå i Sthlm, födelsedagslunch på en indier och sen bilen ut till Lidingö. Lägenheten så tom nu utan svärmor, ändå är det som att hon aldrig lämnat den.

Döden är skit och omöjlig att förstå.

Sen bil ut till mitt föräldrahem, för firande på tu man hand med min 81-åriga pappa. Som hade hissat flaggan. Som bjöd på hamburgare av högrev och prinsesstårta. Som ställde sig upp och sjöng och hurrade. Som lät mig läsa ut en hel bok sen på kvällen medan han kollade på teve, om Cobain, en småbarnsförälders största lyx.

Som om jag var 17 igen. Pinnsmal, livet framför mig, tid för förströelse i enorma lass. Utan ansvar, fortfarande ett barn.

Som att Agneta fortfarande plockade i rabatterna, som att ljudet av Pers traktor fortfarande hördes från Erikssons, som att världen var ny och kärleken var självklar och sjukdom och ålderdom var ett avlägset rykte.

Det var en vacker födelsedag, en av de bästa. Jag är så tacksam. Jag har inte längre en mamma, men jag har en pappa.

Svärmor

En kamp som var lika lång som den var heroisk är över. I onsdags somnade min svärmor in.

Min svärmor älskade livet väldigt mycket. Det känns både som en tröst och en skymf nu.

Tröst, för hon hann leva ett händelserikt liv under sina 71 år på Jorden. Hon reste, hon skrattade, hon älskade. Hon fick barn, barnbarn. Hon hade många vänner. Hon älskade det lilla livet, i sin fåtölj hemma på Lidingö, med tv-serierna på datorn i sitt knä. Hon älskade det stora livet, resorna till sin bror i Israel, åren i London.

Hon älskade sina barn, över allt annat. Och sina barnbarn.

Skymf, för hon dog för tidigt. Liv och Annie bestals på en mormor som hade älskat dem genom hela deras barndom. Julie och Edward bestals på en bonusmormor, vars hjärta klappade även för dem.

Jessica och Micke bestals på en mamma som de hade behövt ha kvar några år längre.

Men jag tror svärmor är tacksam över det liv hon fick, och att hon är lättad över att det långa och smärtsamma kriget mot cancern äntligen är över. Här nere på Jorden kommer hennes efterlevande att kämpa på så gott de kan. Och i det här hemmet kommer vi alltid att hedra hennes minne.

Jag var sist ut från hennes sal på Ersta i onsdags morse, efter att hon hade somnat in. Vi hade tagit farväl, tårar hade runnit. Jag hejdade mig, gick tillbaka in i hennes rum. Gav henne en puss på kinden, viskade fyra ord i hennes öra.

"Tack för allt, Ann".