2018

En ensam nyårsraket ekar dovt ute i skymningen. Jag ligger ensam på soffan i vardagsrummet, bredvid en tänd plastgran och en tom vagga. För några timmar sen lämnade jag av Julie och Edward till Lotta, och snart ska jag sätta mig i bilen och återförenas med Jessica, Liv och Annie på Lidingö. När 2018 dör och 2019 föds klockan 0.00 kommer vi att stå på Isakssons balkong och njuta när Stockholm exploderar i en orgasm av fyrverkerier.

Tiden är så märklig. Det var ju inte länge sen jag satt här, i samma rum, på samma datum, och skulle summera 2017. Ändå hann så mycket hända det här året. En ny människa kom till vår familj. Ett mirakel, det fjärde i ordningen. Hur kunde jag bli så välsignad av Satan?

Årets händelse: Strax efter midsommarlunchen i Tillberga kände Jessica att det var dags. BB var lugnt och tyst, tack och lov, och 19.39 kom Annie Stina Hilda Agneta Forsling till världen. Blott några minuter gammal tittade hon världsvant in i min mobilkamera och såg ut att le. En uråldrig själ i en knubbig bebiskropp, redan så djupt älskad och självklar.

Årets fru: Vi har varit tillsammans i åtta år, ändå känns Jessica fortfarande som en nyförälskelse för mig. Jag tröttnar aldrig på att vara med henne, även när vardagen skriker socialrealism, kaffet är bränt och himlen är Gdansk utanför våra fönster. Hon är hetast i norra Europa och mitt livs kärlek, och jag hade sådan förtvivlad tur som träffade henne. Jag älskar dig, snygging.

Årets bebis: Annie. Eller "bubbi" som Julie döpte henne till. Jag älskar dig, din grate.

Årets barn: Julie, Edward och Liv. Alla tre växte på olika sätt, alla tre ömsade skinn. Alla tre fortsatte lysa klart med sina oändligt soliga själar, fortsatte göra mig så stolt, fortsatte fylla dagarna med liv, lust, skratt, kärlek, genialitet. Jag älskar er, ungar.

Årets låtar: "Return of the rat" av Nirvana, "Day one" av Hans Zimmer, "Rockstar" av Post Malone, "Hells Bells" av AC/DC, remixen av Aviciis "Hey brother".

Årets öl: Lagunitas Day Time Ale och Ska Brewing True Blonde Ale.

Årets bok: "A farewell to arms", Ernest Hemingway.

Årets sportupplevelse på plats: Raiders-Seahawks på Wembley i oktober, även om Raiders var så usla att de borde ha stryk.

Årets sportupplevelse i övrigt: Skiter egentligen i fotboll men blev en smula exalterad några gånger under sommarens VM.

Årets sportutövning: Squash med Joni på Bellevue.

Årets jo-jo: Tappade några kilo under sommaren men slutar året fetare än någonsin.

Årets tv-serier: Narcos säsong 3, Narcos: Mexico säsong 1, Designated Survivor säsong 2, El Chapo, säsong 2.

Årets nervösaste timmar: I lakanen på rum 201 av Mornington Hotel en natt i början av november, inför en direktsänd SVT-intervju i ottan om mordet på Whitey Bulger. Gud så min glossofobi rasade i bröstet i den där sängen. Men mina minuter i rutan gick bra, även om fejset var plufsigt som satan trots sminkösens insatser.

Årets nervösaste timmar 2: En eftermiddag i slutet av november, inför ett föredrag på bibblan om boken. Glossofobin bubblade nästan över när jag såg att ett trettiotal personer dykt upp (trodde på förhand att det skulle komma typ tre), men föredraget gick svinbra. Och stoltheten jag kände efteråt när jag vandrade hem i den mörka och kalla kvällen var enorm.

Årets leenden: Annies runda bullfejs, som ofta sprack upp i ett leende som konkurrerade med universums soligaste nebulosor.

Årets jobbrelaterade glädjeämne: Att Storytel ville göra ljudböcker av ett tiotal av mina artiklar. Och att vissa av dem tydligen laddades ner en hel del. Oväntat och smickrande.

Årets jobbrelaterade besvikelse: Att bokaffären på Alcatraz inte ville sälja min bok. Men ett litet plåster på såren kom i december, då en av USA:s största true crime-poddar rekommenderade min egenpublicerade, egenöversatta skit.

Årets konsertupplevelse: Luciakonsert med Livs kör i Gideonsbergskyrkan, då min sexåring röjde som en rockstjärna och gjorde sin far mäkta stolt.

Årets teaterupplevelse: "Robin Hood" med Julies teatergrupp i maj. Min elvaåring stod för en lysande insats och belönades av oss med en Oscar efteråt.

Årets mest hörda fras: "Rund macka med ost".

Årets resa: London med Sven och Edward i oktober. Tre generationer vandrade på gatorna i en myllrande miljonstad och ett minne föddes för livet.

Årets sorg: Att Agneta gick ännu längre in i dimman och inte längre förstår vem jag är. En väntad händelseutveckling, ändå så svårgripbar och smärtsam.

Årets Sisyfos-jobb: Att ta bort tre lager tapet på väggjäveln i vardagsrummet.

Årets bröllop: Dan och Ylva i Dalarna i augusti.

Årets vanligaste företeelse: Att någon grannunge ringde på dörren och ville leka.

Årets möte: Henke på Arlanda den 28 november. Att träffa min ungdoms bästa vän för första gången på ett årtionde var en snudd på religiös upplevelse.

Årets roligaste jobb: Dokumentet om Whitey Bulger i Aftonbladet, intervjun med Raiders kicker Daniel Carlson för Sportbladet, årsbilagan för Aftonbladet.

Årets promenader: Med Jessica och Annie upp till byn en ljummen sommarkväll, med Sven ut till myran en kulen vintereftermiddag.

Förhoppningar inför 2019: Min familjs hälsa. Bara det. Allt annat är förmätet och oviktigt i det stora hela. Snälla Satan och/eller Jahve: håll er hand över mina älsklingar under det kommande året.

Du var ett bra år, 2018. Ett välsignat år, ett fulländat år, ett år då livet levdes. Tack för allt.

Hemmajul

Det tog 44 år, men idag firade jag min första vuxenjul. Sound strange? Men så är det.

Under hela min livstid har jag firat i Stalbo, eller vid en handfull tillfällen med flickvän/frus familj. Aldrig hemma i mitt eget hem, alltid under någon annans tak.

Det har att göra med att min barndoms jular var så heliga och vackra. Långt in i min mannaålder har jag velat fånga den där magin, om än så bara för en flyktig sekund. Jag kommer nog alltid att vilja göra det, även om jag lever till 99.

Vi hade tänkt fira på Lidingö, eftersom Julie och Edward var hos Lotta. Men diverse sjukdomar gjorde att vi blev hemma, jag, Jessica och mina två yngsta gruttar. Det kändes hisnande, som att vi bröt mot alla tänkbara regler. Hisnande och härligt.

Friheten att laga all julmat själv, bestämma när och hur klapparna skulle öppnas, bjuda in julanden under vårt eget tak. Vi drog på vacker och iskall promenad vid Mälaren, kollade på Kalle på Edwards PS4 (för digitalboxen krånglade), öppnade klapparna under plastgranen, rullade köttbullar och gjorde kola.

Njöt.

Julen är julen, hur och var som helst. Enda smolken var att jag saknade mina äldsta gruttar. Men faktum kvarstår: 44 år gammal gjorde jag för första gången julafton till min egen.

Upplyftande samtal med Liv, lördag

Liv: Snart har vi ingen som kan köra bil i familjen.

Jag: Hur menar du?

Liv: Du är ju snart död. Du har vitt hår och vitt skägg. Det gäller att mamma fixar körkort innan du dör. Då har vi en som kan köra bil iallafall.

Jag: Jag kan göra andra saker än att köra bil vet du.

Liv: Men när du är död kan du inte göra någonting. Det enda du kan göra är att bli kompisar med maskarna. Och de kommer att äta upp din tunga hahaha!

Samtal med min pappa, måndag

Jag: Idag var jag på utvecklingssamtal i skolan med Julies lärare. Hon var i extas och sa att Jullan är en stjärna i allt hon gör och att hon är en mönsterelev. Sen kom det en fritidslärare och sa att Julie var en av hans favoriter på skolan och att han kommer att sakna henne när hon slutar. Jag kände mig superstolt!

Min pappa: Ja, det där fick ju aldrig jag uppleva.

Helig plast

Tror det gått sex år sen jag såg en plastgran med det fyndiga namnet FEJKA på IKEA och slog till. Med skam, såklart, för plast är ju inte trä och julgranarna i min barndom sågade vi själva uppe i skogen vid huset.

Men med åren har även denna anskrämliga, ihopskruvade plastmackapär blivit en tradition. Som känns alltmer viktig, åtminstone för mig. Vi har pratat om att köpa en riktig gran, men jag har inte velat. Jag är en man som älskar upprepningar, att göra samma sak på samma högtid.

Igår skruvade jag ihop den igen. Plasten, den heliga.

En stjärna till bonusmamma

Samtal i morse, på väg till plugget. Vi pratar om att idag är dagen då Nobelpriset delas ut.

Edward: Kommer Jessica vinna något?
Jag: Hur menar du?
Edward: Eftersom det är Nobelpriset idag. Kommer hon att vinna något?
Jag: Va?
Edward: Ja, för sitt pyssel?

Jag fick förklara att hans bonusmamma inte riktigt har kvalificerat sig för ett Nobelpris än. Men jag kan förstå min sons förvirring. Det mesta Jessica gör brukar ju bli succé. När jag hade lämnat av ungarna på skolan köpte jag dagens VLT på ICA.

Och voila - där var hon igen:

Samtal med Liv och Edward, lördag kväll

Ungarna ligger bredvid varandra i sängen. Jag gör mig redo att hitta på kvällens god natt-saga.

Jag: Ok ungar, då kör vi. Det var en mörk, iskall natt. Vattnet låg spegelblankt och becksvart...

Edward: Låt mig gissa. Det kommer att handla om Titanic.

Liv: Låt mig gissa. Det kommer att handla om Alcatraz.

Jag: (inser att de känner sin pappa och hans insnöade nördintressen rätt bra. Hittar sedan på en saga om Titanic som åker på grund utanför Alcatraz).

Den andra sidan

Min bästa väns pappa dog häromdagen. En gång i tiden var hans lägenhet i Uppsala som ett andra hem för mig, sen gick världen vidare. Jag hade inte sett honom på åratal, ändå dog en liten del av mig med Uffe.

För så är det ju med döden. När människor som spelat en roll i våra liv går över till andra sidan - huvudroller så väl som biroller - tar de en bit av oss med sig.

Allt de visste om oss. Allt de såg av våra själar. Alla minnen vi delade. Borta, raderade, för evigt.

Att dö är att glömma bort.