Liv blev förbannad på mig i morse men sen försonades vi. När det händer brukar hon rita gulliga teckningar, för att illustrera vår återerövrade vänskap.
"Men du blev lite konstig. Din mage blev alldeles rund", sa hon innan hon räckte över teckningen till mig.
Jahapp. Pappa är alltså fet igen.
Älskar spökpromenaderna på Vallby varje Halloween. En pust av gotisk skräck och en hälsning från det enklare men samtidigt tuffare bondelivet på 1800-talet en gång om året. De slapp bry sig om vad fan b-kändisar döpte sina fisiga ungar till, the lucky bastards. Men de hade å andra sidan maror och bortregnade skördar att tänka på.
Det blev för mycket för Liv. I en av hållplatserna hade man placerat ut en död skolflicka som läste läxor trots att hon var ett skelett, och en skräckslagen fröken som väcktes av detta mitt i natten. Sent nu ikväll kröp Liv ner hos mig medan jag såg Raiders få stryk på laptopen. Hon ville veta hur det gick till för flickan att komma upp ur graven när hon var död.
Jag försökte förklara att det bara var på låtsas. Men jag vet inte om hon trodde på mig.
Ändå, det oerhörda. Att ligga i sin pojksäng som förr, som femtusen gånger förr, samma rum där jag lyssnade på sportnytt och We built this city på radion på åttiotalet, när Palme levde, när världen var mjuk, samma säng som jag somnade jetlaggad och utmattad i efter Augusta, när jag tänkte "cajun och sol" och somnade med euforiska solrosor i bröstet.
Innan barnen. Innan allt. I det andra livet.
Och nu ligger jag här och hör min äldsta dotter läsa Emil i Lönneberga för min näst äldsta dotter i rummet bredvid.
Och nu ligger jag här, och vet att min yngsta dotter ligger och ammar min vackra fru i gästrummet.
Mina päron är i Kalmar, min son är hos sin mamma. Så det är bara jag och mina fyra tjejer som kommer sova i det här stora, vackra, röda huset i natt. Samma hus där jag var sjuk, där jag var frisk, där jag drömde om monster som treåring.
Tidigare ikväll hade vi disco i köket. Där vi spelade fotboll med gul skummiboll när jag var barn. Där jag lärde mig höger och vänster. Där vi bakade pepparkakor i den svartaste december och såg strålkastarljuset från Set som kom för att hämta mig till Juniorerna.
Om jag hade vetat då, hur oändligt rik jag skulle bli.
34 timmar i London med 80-årig far och 10-årig son. Vi sällade oss till 85 000 andra på Wembley, såg Raiders vara urusla och få smisk med 3-27 av Seahawks, vi vandrade över Themsen och längs med Oxford Street i svalt oktoberregn som föll från en grå och väldigt brittisk himmel. Vi åt fet och salt mat, vi åkte svarttaxi och skrikande tunnelbana. Vi handlade godis på turkisk deli-affär i North Ealing och vandrade hem i en blöt och kylig kväll till ljudet av jetplan från Heathrow i den nattsvarta himlen ovanför.
Jag älskar min pappa och jag älskar min son. Stafettpinnen vandrar från generation till generation, och tidens gång blev så tydlig där på Londons gator. Min haltande pappa, tacksam över att vara vid liv men ödmjuk inför vetskapen att sagan börjar närma sig slutet. Min son, sprattlande av energi och lust i en ung och frisk kropp och totalt öppen inför det stora äventyr som precis har börjat.
Och så jag, någonstans där mittemellan. Fortfarande en son med en pojkes hjärta bultande i bröstet, men samtidigt en pappa med en vuxen mans förpliktelser. Inte yngst, inte äldst. Inte trött, inte pigg. Inte vis, inte naiv.
Redo att ta över stafettpinnen, redo att lämna den vidare.
Man är aldrig lyckligare än sitt minst lyckliga barn.
Det sa min kusin Erik till mig häromåret, och det har stannat i mig. När man har fyra barn är risken stor att åtminstone något av dem mår dåligt, eller har det tufft. Deras hjärta är mitt hjärta. Om de har ont, då har jag ont.
Det är de oddsen jag måste leva med under resten av mitt liv.
(Edit 23/2-20: Tar en paus från bloggen, kanske för gott. Möjligt att tio års blajande får räcka. Men vem vet, en vacker dag kanske Fon åter...
