Under lupp

Idag fick jag Arbetaren 02/2018 i min brevlåda, och den innehöll en väldigt fin recension av boken:

"Författaren moraliserar aldrig över sina informanters livsval...häpnadsväckande levande och ofta gripande berättelser som är väl värda att ta del av."

Det gjorde mig så glad. För det var precis det jag försökte åstadkomma.

I Vintergatan

Ett lätt, yrande snöfall. Solen gömd bakom disiga moln, landskapet kargt och tyst som på Matt Damons obeboeliga planet i "Interstellar". Den gula boben från Jysk är felmonterad av yours truly, så jag drar upp den till Börjes backe med hjälp av ett skärp.

Liv är djupt koncentrerad när hon långsamt åker ner för backen, en gång, två gånger, tre gånger. Min senildementa mamma står längst ned och hejar på henne. Vi delar på en termoskopp med ljummet kaffe. Min mamma tycker att den där runda grejen är så vacker. Du menar solen? frågar jag. Ja, precis, säger hon.

Men kanske är orden bara döda ting. Kanske är vokabulären inte så viktig. Kanske är förmågan att uppskatta en svindlande vacker dag i februari mycket mer betydelsefull. Att vara en människa på två ben, under en kall sol som lyser över vita fält. Att heja på ett barnbarn, att känna svalkande kaffe i strupen och en bitande vind i kinden.

Allt annat än död, är fortfarande liv.

H-wood

Dyngade ner mig på mycket trevlig 40-årsfest igår. Temat för festen var "Hollywood", och jag gillar egentligen inte temafester för det kan bli sån prestige i att se rätt ut. Men jag köpte nån hapless skjorta, en fluga och extremt trasiga fjortis-jeans och försökte passera som en B-skådis.

Det gick ok. Eller som Julie sa – "du ser i alla fall ut som en turist som är i Hollywood".

Jessica var snyggare än livet självt. Som vanligt.

Som Gary

Drömde att jag blev avrättad som Gary Gilmore inatt. Fastspänd i en stol, skjuten i hjärtat. En fängelsedirektör kom in, drog från ett skynke, skrek i mitt ansikte att nu är det dags. Ett gevär riktades mot mitt bröst, jag tillsades att blunda. Någon sa: "Ingen fara, snart är du på väg".

Skottet föll. Jag dog. Föll åt vänster. Det svarta blev svartare.

Kanske som Gary upplevde det, jag vet inte.

Poor man's work-out

Min vänstra häl har gjort ont i över två månader. Misstänker så kallat fat pad syndrome, men det är oklart vad som orsakar smärtan. Har testat fotinlägg, att smörja in med Voltaren, att äta Voltaren, att tejpa foten, att stretcha, har gått till fysioterapeut. På måndag har jag tid hos en sjukgymnast, men jag har inga större förhoppningar om att han ska kunna bota mig.

En konsekvens av detta är att jag inte kan spela squash och/eller springa. Jag har blivit deprimerad och är numera den fetaste mannen i norra Europa.

Men från och med i förrgår har jag börjat ett blygsamt träningsprogram hemma i lägenheten, för att inte helt soffa igen. Det är tråkigt som fan, men det är gratis, går fort, belastar inte hälen och jag inbillar mig att det kommer att göra mig gott på sikt.

Träningsprogrammet á la Fon, vintern -18:

10-15 minuter på Bengt Isakssons gamla motionscykel, som är så trasig att sadeln hålls uppe med hjälp av en överbliven IKEA-skruv, och som efter några minuter ofelbart blir otrampbar hur man än ställer in den. Effekten blir som att cykla uppför K2 med Preston Lacy på ryggen. Efter en kvart är man helt slut.

10 armhävningar på ungarnas lekmatta från IKEA.

20 sit-ups på dito.

Inget stort steg för mänskligheten, kanske. Men livsnödvändigt för yours truly.

Samtal med Jessica, torsdag eftermiddag

Jag (efter att ha beskådat nedanstående bild på mig själv, där jag ser ut som en 85-årig Ulf Lundell): Ja du, älskling. Du är inte tillsammans med en Ken-docka, direkt.
Jessica: Jag vet, älskling. Och du är inte ihop med en Barbie, heller.
Jag: Tack och lov för det.

Mistluren bortom horisonten

Det fanns en gång en Fon vars högsta dröm var att synas och höras av mänskligheten. Han ville bli rockstjärna och författare, och kanske USA:s president på sikt.

Det sket sig, så han blev journalist. Men även inom det yrket brann lusten att synas med nukleär styrka. Efter några år på lokaltidningar blev han kallad till intervju för ett sommarjobb på Aftonbladet 2003. Men han var så nervös att han gjorde bort sig, och drömmen att synas på nationell nivå såg ut att vara slagen i kras.

Men följande år blev han kallad igen. Han gjorde bättre ifrån sig, fick ett kort vikariat, och i augusti 2004 låg han bakom sitt första löp: "Här har Victoria Silvstedt sex offentligt på restaurang". Det var såklart rent och skärt bajs, men Fon var nöjd ändå eftersom löpet syntes från Kiruna till Trelleborg och Fon trodde att detta skulle göra honom synlig, skulle göra honom verklig.

Åren gick, och det blev många löp. Fon träffade världsstjärnor och personliga hjältar, skrev tusen artiklar som lästes av miljoner ögon. Men någonstans på vägen började lystern att avta. Fon började se den mediala plattformen för vad den var; världslig och förgänglig. Möjligen viktig på sitt sätt, för det värdsliga har sin plats här i livet, yrkesstolthet likaså. Men det var inget som längre fyllde hans själ. Det var ett jobb, det var mat på bordet, det var tak över hans barns huvuden.

Idag noterade jag att en artikel jag skrivit om bröderna Kamprad slogs upp stort på förstasidan och sid 6, 7 och 8. Och att ett annat långt knäck jag skrev i veckan, om Vietnam, gick längre fram i tidningen. Fon anno 2003 hade rusat ut på en äng, ollat en ek, ramat in blaskan, köpt en flaska skumpa och dyngat ner sig. Han hade trott att han fucking arrived.

Jag tömde diskmaskinen och hjälpte Julie med läxorna. Ögonen från Kiruna till Trelleborg var som en mistlur bortom horisonten, knappt förnimbar.