Det jag älskar mest med Jessica är hennes perceptionsförmåga. Hon ser allt, inget undgår henne. Och hon har så mycket livslust, så mycket vilja. Det här draget kommer mycket från hennes mamma Ann, och i grunden handlar det om att vara nyfiken på andra människor – om att älska människosläktet. Jag är inte själv alltid så bra på det, jag blir ofta trött och less på folks tillkortakommanden. Eller så blir jag avundsjuk på människor som har saker som inte jag har.
Men det blir aldrig min svärmor. När man pratar med henne har man alltid hennes odelade uppmärksamhet. Ingen är så nyfiken som hon, ingen ställer lika många frågor om smådetaljer, ingen blir så genuint glad för andras framgångar som hon.
Och ingen ger så fina och generösa komplimanger. Efter vårt allra första möte hade hon sagt till Jessica efteråt att jag var "smärtsamt vacker att titta på". När jag berättade detta för mina Aftonbladet-kollegor möttes jag av pikar, för de ansåg inte att jag var vacker. Men Ann snålar aldrig med beröm, snålar inte med sin medmänsklighet och sitt engagemang.
För en dryg månad sedan fick hon beskedet att hon har cancer, och i detta nu genomgår hon en svår och smärtsam behandling. Jag hoppas av hela mitt hjärta att den ger resultat, och att hon har åtminstone några fina år kvar att se fram emot med sin familj och sitt barnbarn. Det är grymt att livet hotar att lämna någon som älskar det så mycket, som fortfarande är så nyfiken på det.
Hennes vackra sidor har redan gått i arv till Jessica, och jag ser dem redan även i Liv. Krya på dig, älskade svärmor.
