Klockan var nio och solen badade mitt barndomshem i ett orange sken när jag fick infallet att åka och bada med kidsen. Och jag kände sådan lycka i den stunden. Det spontana, det lite galna, får ofta stryka på foten när man har barn. Det är rutiner som gäller, fasta måltider, regler, nattningar. Inte dopp i mörka och tysta insjöar istället för fucking nattsagan.
På morgonen därpå vaknade Liv av en mardröm. Hon hade letat efter mig, jag var borta och möjligen avliden i drömmen. Sen tittade hon på mig med allvarlig blick och gav mig en av de vackraste kärleksförklaringar jag någonsin har hört:
Pappa, du finns i mina ögon.
