Gammal och fet

Jag och Jessica kollade precis klart på "Skam". Kände mig sorgsen efteråt. Gymnasiet var på många sätt en fittig tid, men också vacker. Jag tror det var flocken. Den var så självklar, som zebror som rörde sig upp och ner på savannen. Jag var en av dem. Dit flocken sprang, dit sprang jag.

Nu: snart 43. Fet. Om jag ska hänga med någon är det med andra småbarnsföräldrar som måste bokas upp en jävla månad i förväg. Kunde inte ens spontan-gå på Gn´R igår pga deras uppbokade jävla skitliv.

Words to live by

Precis som alla andra förvånades jag av Micke Nyqvists plötsliga bortgång igår. Jag hade verkligen ingen nära relation till honom – vare sig som beundrare av hans skådespeleri (jag tyckte han var ok men han var inte min favoritskådis på något sätt) eller via mitt jobb – men jag intervjuade honom vid två tillfällen.

Den första gången träffade jag honom i hans loge på Dramaten 2005, i samband med att han inte hade fått åka till Oscars-galan där "Såsom i himmelen" var nominerad eftersom han spelade Tjechovs komedi "Platonov" samma kväll. Han var trevlig men, förståeligt nog, rätt sur över att inte ha fått tjänstledigt för denna once-in-a-lifetime-opportunity.

Den andra gången var 2012, i samband med att han spelade skurk i Tom Cruise-rullen "Mission Impossible 4: Ghost Control". Det var hans första internationella storroll, och jag frågade honom om han hade varit nervös under inspelningen.

Hans svar är vackert och vist på sätt och vis. Oavsett vilka utmaningar man ställs inför kan det ju inte gå mer än åt helvete. Jag ska försöka tänka på det.

Algot

Drömde att jag fick en till unge. Det var en ljuvligt söt pojke, som såg ut precis som Edward i fejset när han var bebis. Han kunde prata fast han var nyfödd, och sa massa gulliga nonsensgrejer till sina syskons förtjusning. Jag och Jessica började diskutera namn.

Jag: Han ska heta Algot!
Jessica: Nej, jag tycker Broccoli eller Boxochplast.
Jag: Vad är det för namn?
Jessica: Fina, moderna namn.
Jag: Nej, Algot ska han heta.
Jessica: Vad tycker du om Petra?
Jag: Det är ju ett tjejnamn!
Jessica: Ja, men det är fortfarande fint.

Sommarens vackraste blomma

Liv är ett geni på att pyssla. Igår fyllde hon en liten kruka med vatten, och gjorde en "blomstjälk" av en piprensare. Ytterst på piprensaren klistrade hon fast en lapp.

Jag tänkte inte så mycket mer på det, men nyss fick jag ett infall och tog mig en titt på den där lappen:

Och så påmindes jag igen om varför Liv Forsling är en unik och genial och vacker och ljuvlig själ på alla sätt man kan tänka sig. Guds gröna ängar har liksom ingen chans mot detta konstverk.

Requiem

Har varit gräsänkling i två dagar. Spelat squash med Joni två gånger, jobbat, gått på sons fotbollsmatch, läst Cronin, käkat mozzarella. Njutit av tystheten. Själen behöver vila ibland, behöver lyssna på ljudet av sig själv.

Själen behöver möjligen inte dricka öl med Johan på en sunkkrog en sen söndagkväll, och samtidigt lyssna på Mozarts "Requiem" i Johans medhavda högtalare till de andra gästernas förtret. Men det var fint, det också.

Lucky bastards

Ännu en skolavslutning, ännu en Blomstertid nu kommer, ännu en tidlös ceremoni fast åren har gått så fort. Regntunga moln, finklädda critters, en pliktskyldig kladdkaka och adjö.

För dem: en ocean av ledighet, av stillhet och sommar. I höst har de vuxit och är delvis annorlunda.

För mig: en sommar full av jobb och slit och städning och handlande och skit. Och så kanske en och annan magisk stund. Vi får se.

80

Ändå. Vi samlas under en vajande flagga en junieftermiddag och hurrar på 80-årsdagen så att taket lyfter sig och skålar i champagne. För livet går vidare, och en fru och mamma och farmor som vandrar och famlar i dimman är ändå en fru och en mamma och en farmor. Vi spelar fotboll som i min barndom, men på den tiden sprang min pappa och farbror upp och ned för planen så att svetten lackade.

Nu står de i varsitt mål, stilla som statyer.

Ändå. Vi samlas i vardagsrummet och presenter öppnas. Edward har ritat solsystemet. Julie har sytt en delfin. Liv har gjort en kylskåpsmagnet i form av ett hjärta. Glädjen finns där, i stunden av öppnandet. Den glöms bort sen, och måste påminnas.

Ändå. Vi sitter vid köksbordet och alla pratar i mun på varandra. Plötsligt säger hon:

"Nu måste jag få säga en sak. Jag fick så fina saker förut, men att sitta här med er alla – det gör mig så glad. Jag blir så lycklig av att vara här med er allesammans".

Och för några sekunder är hon en fru och en mamma och en farmor. Närvarande, levande, fullt ut.

Flocken

Jag har alltid värjt mig från grupper av alla de slag. Har kvävts i vänkollektiv, i organiserade aktiviteter, i kontorslandskap. Har velat vara fri, vad det nu innebär. Fri från bruset av andras förvirring, kanske. Fri att slippa kompromissa och att kunna lyssna på mina egna tankar, utan att bli avbruten av stolpskott hela tiden.

Men det har sitt pris, så klart. Jag tillhör ingen självklar flock, förutom min familj. Vänner kommer och går, bara en handfull har bestått genom åren. Jag drar mig för att arrangera fester, för jag kan ju inte med säkerhet säga att flocken ska vilja komma. Eftersom jag har valt att inte tillhöra någon.

Ungarna tänker inte som mig, och tur är väl det. För dem är flocken en självklarhet. Dit flocken rör sig, dit vill också de. Detta kan manifestera sig på många olika vis. På triviala sätt; som de hajper som drar genom västvärldens ungdomar med jämna mellanrum. För något år sedan var det Pokemon Go, just här och nu är det några sinnessjuka små grunkor som kallas "Spinners".

Ungarna lät förstå att alla andra i deras närhet har dessa skitgrejer, varpå jag blev tvungen att punga ut med 400 spänn tidigare idag för att alla tre skulle få varsin. Nu har de snurrat på dem i några timmar, och något säger mig att grejerna kommer att vara bortglömda om sisådär tre veckor. Flockmentalitet när den är som mest godtycklig och meningslös, med andra ord.

Men flocken kan också vara outsägligt vacker. Som när jag skjutsar min vackra, tioåriga dotter till ett disco. Hennes bonusmamma har sminkat henne och köpt en ny, fin outfit kvällen till ära, och min dotter hoppar upp och ned av förväntan på passagerarsätet. Hon kliver ut ur bilen, och möts av sex lika glada, hoppande tjejer på parkeringen. Hennes bästa vänner.

Jag ber dem posera för en bild och kommer att minnas en annan tid, i ett annat liv, då jag tillhörde en mängd flocker av olika slag. De har egentligen bara en sak gemensamt; de skingrades efter ett tag, och kom sedan aldrig åter.