Om alla bara visste. Hur liten jag känner mig inuti, hur barnslig, svag, icke-vuxen och ovetandes.
Växer vi någonsin upp, vi människor? Eller dör vi som förvuxna bebisar, gråtandes en tyst gråt efter vår mamma och pappa som vi aldrig slutade behöva?
Det är en charad, det här vuxenlivet. Ansvarstagandet, pensionssparandet, intellektualiserandet, karriärplanerandet. Ett spackel fernissa, en munkavle över ett skrik.
Ändå springer Liv och hennes bästis upp i min famn på Björnön. De söker skydd mot blåsten och kylan, och pappa Jon är stor och trygg och varm.
Kanske är jag det, för dem. Kanske är det vad vuxna förväntas vara. Ett skydd när det blåser kallt.
söndag 5 juni 2016
2019
(Edit 23/2-20: Tar en paus från bloggen, kanske för gott. Möjligt att tio års blajande får räcka. Men vem vet, en vacker dag kanske Fon åter...
-
Solen gick ner över Ersta, tårarna rann nedför våra kinder, min fru höll ett innerligt tal från sitt hjärta och sen var det min tur att stäl...
-
Varje morgon är det samma visa. Min sexåriga dotter Liv går upp, gnuggar sömnen ur ögonen och knappar fram Youtube på tv:n i vardagsrumm...
-
(Edit 23/2-20: Tar en paus från bloggen, kanske för gott. Möjligt att tio års blajande får räcka. Men vem vet, en vacker dag kanske Fon åter...