Växer vi någonsin upp, vi människor? Eller dör vi som förvuxna bebisar, gråtandes en tyst gråt efter vår mamma och pappa som vi aldrig slutade behöva?
Det är en charad, det här vuxenlivet. Ansvarstagandet, pensionssparandet, intellektualiserandet, karriärplanerandet. Ett spackel fernissa, en munkavle över ett skrik.
Ändå springer Liv och hennes bästis upp i min famn på Björnön. De söker skydd mot blåsten och kylan, och pappa Jon är stor och trygg och varm.
Kanske är jag det, för dem. Kanske är det vad vuxna förväntas vara. Ett skydd när det blåser kallt.
