Sommaren sammanfattad i två bilder

Pepp från seriemördaren

Får brev från seriemördaren i Minnesota. Vi har blivit goda vänner under det gångna året. Vi skickar våra favoritdikter till varandra, diskuterar religion, filosofi och politik. Vi kommer aldrig att ses face to face, men det känns fint att ha en brevvän på andra sidan Atlanten som vill mig väl.

Han skriver:

I had a most wonderful day mailwise: seven letters and I am answering your first. Why? Because it made the most sense. So many that I receive make absolutely no sense whatsoever, and I am lucky if I come away knowing what the writer meant. There is nothing like education combined with a kind heart = Jon Forsling. I mean that. It is how you make me feel.

Lördag

En tidig morgon. En regnig dag. En biltur till ett litet samhälle. En ödslig idrottsplats. En fotbollsturnering.

En missad målchans. Ett insläppt mål. Ett stenhårt skott i huvudet. En famn att gråta ut i.

En avstickare till McDonalds över lunchen. En lyckad passning. En lagkamrat som gör sig lustig över ens glasögon. Ett lagfoto. En resa hem.

En känsla att livet är svårt men vackert, bitterljuvt som sommargrönska under tunga regnmoln.

Två bultande hjärtan. En faders ursinniga kärlek till sin son.

           

School's out

Stackars mina vackra barn har kämpat sig igenom ännu ett läsår. Jag älskar dem så mycket, jag våndas med dem, håller tummarna för dem.

Alla jävlar som inte älskar dem ska dö. De är världens vackraste barn, och de ska aldrig känna sig utanför eller ensamma eller fel.

Ett steg närmare friheten, ungar. Bra kämpat.

Spoken like a true storasyster

Det skiljer mindre än två år mellan Julie och Edward, och eftersom de är helsyskon har de följts åt genom livet. Men vi har märkt en skillnad i deras relation på sistone – Julie är en tweenie som månar allt mer om sin privata sfär, samtidigt som Edward och Liv blir allt tajtare.

När de ses igen efter en vecka på skilda ställen är det som att de dras till varandra som magneter. De leker, skrattar, bråkar, skriker med samma passion och är snudd på oskiljaktiga. Igår uppmanade Edward sin lillasyster att kasta sina gosedjur på resten av familjen, vilket hon gladeligen gjorde. Det är ett jävla drag på de där två och det är ibland rätt påfrestande, men jag blir också varm i hjärtat eftersom det är äkta syskonkärlek där i botten.

Vi andra satt i soffan, och Julie himlade med ögonen när Liv kom in och kastade ännu en nalle på henne till Edwards förtjusning.

Jag: Jag har märkt att Edward och Liv hänger väldigt ofta med varann nu för tiden.
Julie: Ja, jag har också märkt det.
Jag: Vad tror du det beror på?
Julie: Ska jag vara ärlig?
Jag och Jessica: Ja, så klart.
Julie: Jag tror det beror på att de är lika dryga, båda två.

En trygg famn

Om alla bara visste. Hur liten jag känner mig inuti, hur barnslig, svag, icke-vuxen och ovetandes.

Växer vi någonsin upp, vi människor? Eller dör vi som förvuxna bebisar, gråtandes en tyst gråt efter vår mamma och pappa som vi aldrig slutade behöva?

Det är en charad, det här vuxenlivet. Ansvarstagandet, pensionssparandet, intellektualiserandet, karriärplanerandet. Ett spackel fernissa, en munkavle över ett skrik.

Ändå springer Liv och hennes bästis upp i min famn på Björnön. De söker skydd mot blåsten och kylan, och pappa Jon är stor och trygg och varm.

Kanske är jag det, för dem. Kanske är det vad vuxna förväntas vara. Ett skydd när det blåser kallt.

Vilja av stål

Om Liv vill att hennes snart 79-åriga farmor ska lägga sig på ett hårt trägolv och leka picknick med filtar och kuddar och sedan läsa det nya numret av Bamse några gånger för henne och sedan låtsassova ett tag...då blir det så.

Hon är liksom en sån människa som får sin vilja igenom.