Jag minns när jag jobbade som scenvakt åt dem på Sten Sture i Uppsala sommaren samma år. Och hur jag blev besviken på deras haussade nationaldagskonsert på Stockholms Stadion 2003, som var helt jävla värdelös (jag recenserade konserten för Upsala Nya Tidning och gav den fyra kajor vilket var helt idiotiskt och något jag fortfarande ångrar).
Men hur jag förlät dem när jag lyssnade på magiska låtar som "Romeo återvänder ensam", "Hur jag fick dig att älska mig", "Noll", "På nära håll" och "Det kanske kommer en förändring".
Minnen av sekunder då deras musik fick mig att stanna upp och älska Gud. Som när jag och Martin Söderström var utsända från Bladet på Grammisgalan 2005 och de premiärspelade "Max 500" för första gången. Ynnesten i att få vara bland de första som fick höra en ny låt, efter åratal av törst! "Max 500" är inget mästerverk, men det vackra synt-och-gitarr-introt kändes som en gåva till den härjade och vilsna kvällsreportern som jag var på den tiden. En blinkning som sa "det finns fortfarande vackra och sköna saker i världen, Jon. Glöm inte det".
Och alla textrader som bet sig fast under huden:
Och visst bor det ett skrik någonstans i ditt lugna, tysta liv
En vild fantasi som dränks i lådvinsnostalgi
Eller:
Och hon säger det så mjukt
Som om hon pratar till ett barn
Som om hon var äldre än du
Eller:
Jag vet vad tiden är värd
Och tiden rinner iväg
En gång var jag miljonär
när vi hade all tid i världen
Eller:
Döden dömer ingen
glömmer ingen
öppnar bara famnen
Därför känns det en smula vemodigt att de idag tillkännagav att de lägger ner. Ännu en röd tråd till min ungdom klipps av. Fan, jag börjar bli så gammal. Det är förtvivlat.
Men tack för allt, ni talangfulla, svårmodiga Eskilstuna-posörer. I kväll minns jag alla vackra ögonblick som ni gav mig.
