Långfredag i kyrkbänken

Vi är barnfria idag, så jag och Jessica är fria att göra oväntade och spontana saker. Som att gå på så kallad "korsandakt" i Domkyrkan med anledning av att det är långfredag. Trogna läsare av bloggen vet att jag inte är särdeles kristen, men det kändes fint att sitta där i den uråldriga kyrkan och reflektera över livet ett tag.

Och jag kan förstå varför så många så förtvivlat vill tro på Jesus. Man vill ju inte dö. Man vill inte försvinna. När man ligger på dödsbädden vill man kunna tänka på att någon väntar på andra sidan.

En av psalmerna som sjöngs idag var nr 460:

Du stilla grav, du sälla bo,
min Jesus helgat har din ro.
När dödens afton skymmer,
som han jag somna skall förnöjd
från möda och bekymmer.

Jag minns vad Björn sa

Nutidens svar på Strindberg, aka Björn Solfors, fick barn två år före mig. Jag minns ett samtal vi hade om vad som händer när man blir pappa. Björn var som vanligt oändligt vis den dagen:

Ditt liv kommer att blåsas upp, liksom. Det som är jobbigt med livet kommer att bli ännu jobbigare. Och det som är härligt med livet kommer att bli ännu härligare.

Så mycket vardag. Så mycket kärlek.

Samtal med Julie, söndag kväll

Julie: Alltså. Pensionärer, vad är det för lata människor egentligen? De gör ingenting och så får de pengar från staten!

Jag: Jag vet, det är orättvist.

Julie: Det är ju fusk! Fast det negativa med att vara pensionär är att de dör snabbare än folk som jobbar.

Jag: Mmm.

Julie: (börjar skratta) Alltså, jag skrattar precis som en gammaldags cheerleader.

Jag: Vilken konstig liknelse, hur skrattar en sådan?

Julie: Såhär: Hahahahaha!!!

Jag: Skrattar man så om man är en gammaldags cheerleader?

Julie: Jag vet inte, jag har aldrig träffat någon.

R.I.P Kent

De senaste åren har jag tappat intresset för dem, men faktum kvarstår: Kent är och förblir ett av de band som har betytt mest för mig i mitt liv. Jag minns Uppsala-våren -98, då jag pluggade litteraturvetenskap på Slottet med ett gäng fantastiska människor och "Isola" var soundtracket till vänskapen med dem och min nyförälskelse i livet.

Jag minns när jag jobbade som scenvakt åt dem på Sten Sture i Uppsala sommaren samma år. Och hur jag blev besviken på deras haussade nationaldagskonsert på Stockholms Stadion 2003, som var helt jävla värdelös (jag recenserade konserten för Upsala Nya Tidning och gav den fyra kajor vilket var helt idiotiskt och något jag fortfarande ångrar).

Men hur jag förlät dem när jag lyssnade på magiska låtar som "Romeo återvänder ensam", "Hur jag fick dig att älska mig", "Noll", "På nära håll" och "Det kanske kommer en förändring".

Minnen av sekunder då deras musik fick mig att stanna upp och älska Gud. Som när jag och Martin Söderström var utsända från Bladet på Grammisgalan 2005 och de premiärspelade "Max 500" för första gången. Ynnesten i att få vara bland de första som fick höra en ny låt, efter åratal av törst! "Max 500" är inget mästerverk, men det vackra synt-och-gitarr-introt kändes som en gåva till den härjade och vilsna kvällsreportern som jag var på den tiden. En blinkning som sa "det finns fortfarande vackra och sköna saker i världen, Jon. Glöm inte det".

Och alla textrader som bet sig fast under huden:

Och visst bor det ett skrik någonstans i ditt lugna, tysta liv 
En vild fantasi som dränks i lådvinsnostalgi

Eller:

Och hon säger det så mjukt
Som om hon pratar till ett barn
Som om hon var äldre än du

Eller:

Jag vet vad tiden är värd
Och tiden rinner iväg
En gång var jag miljonär
när vi hade all tid i världen

Eller:

Döden dömer ingen
glömmer ingen
öppnar bara famnen

Därför känns det en smula vemodigt att de idag tillkännagav att de lägger ner. Ännu en röd tråd till min ungdom klipps av. Fan, jag börjar bli så gammal. Det är förtvivlat.

Men tack för allt, ni talangfulla, svårmodiga Eskilstuna-posörer. I kväll minns jag alla vackra ögonblick som ni gav mig.

30 Bacon

Min fru är nedbäddad i feber idag, denne hennes trettionde årsdag på planeten Jorden. Vi hade galej på restaurang Tabazco med nära och kära i går, och hon firades som sig bör. I morse bakade jag scones och väckte henne med min present (en weekend i Berlin) och varmt te för hennes såriga och röda hals.

Hon var 24 när vi sågs. Nästan jämngammal med mig nu (nåja). Jag har fått vara med på en lång bit av hennes resa, och jag är så tacksam för det. Jag har världens bästa fru.

Äventyret fortsätter, älskling.

"Liv är best"

Och storebror är bäst när han skriver det på rutan.

Fan. Tisdagskväll. I morgon byter vi vecka och en familj på fem blir en familj på tre.

Det är tufft. Det är svårt att leva varannan-vecka-livet.

Ungarna skärper sig. De släpper sina pekskärmar och ägnar sig åt tidlösa, kulturellt intellektuella aktiviteter.

Sportlov

Inget Vasalopp eller fucking bestigande av nåt berg eller nån svettig picknick under en granruska i Hälsingland med rykande het nyponsoppa. We're not that kind of family.

Men lite promenad på tjock is och glada leenden i mjölkvit marsdag blev det ändå. Gott så.

Spoken like a true småbarnsförälder

Jag: Vad ska vi ta till lunch idag?

Jessica: Nicke Nyfiken?

Jag: Va?

Jessica: Ja?

Jag: Nicke Nyfiken till lunch?

Jessica: Oj, jag menar pytt i panna!

Måååål!!!

En av Edwards favoritspelare i fotboll är Cristiano Ronaldo, och han är särskilt fascinerad av dennes firande när han gör mål. Tydligen brukar Ronaldo göra en gest där han sträcker ut båda armarna, och Edward har övat på detta i flera veckor nu.

Det är en besatthet som tar sig oväntade former. I kväll gjorde han en pärlplatta och förkunnade lyckligt:

"Titta, det är Ronaldo som precis har gjort mål!"

Dialoger

Det finns inget bättre än att äta frukost i lugn och ro med min fru. Bara hon och jag, inga jävla ungar som avbryter hela tiden.

När vi pratar om våra innersta drömmar. De som ingen annan får se. Den första marssolen strilar in över henne och jag fylls av nytt hopp och ny kraft och ändlös kärlek.