Doda

Idag dog min moster. Hon hette Jorunn, men kallades för Doda. Hon hade cancer. Hon blev 75. Jag gråter sällan, men jag grät när jag fick dödsbeskedet. Trots att vi inte umgicks så ofta sen jag blev en vuxen man så saknar jag henne nu. Min mamma har fyra systrar, så jag har fyra mostrar. Eller hade.

Nu är det bara tre.

Jag kunde vara dryg när jag var yngre. På nyårsdagen när jag var 17 tog jag en videokamera och zoomade in Dodas puffiga dagen-efter-ansikte. "Den unga kvinnan", sa jag sarkastiskt. Men Doda bara skrattade. Hon var den av mostrarna som jag kunde skämta lättast med. Fast jag borde egentligen ha fått en örfil för det där.

När jag var 15 åkte jag, Doda och hennes man Snocke till fjällen. I en vecka försökte de lära mig att åka slalom. Det gick åt skogen. Jag kunde bara svänga åt ett håll – vänster – så jag fastnade alltid i stängslet med skidorna. Doda skrattade. Snocke suckade.

När jag var 14 låg jag sängliggandes i flera veckor på grund av mina dåliga lungor. På nyårsafton hälsade Doda på mina föräldrar. Hon gick upp till mitt rum för att titta till mig. Hon gav mig en liten påse godis och klappade mig på axeln. Eller om det var kinden.

Det var kärlek i den där påsen godis.

Doda, tack för ditt liv. Jag hoppas du fick uppleva det du ville uppleva här på jorden. Att du fick känna det du ville känna. Jag hoppas att det finns något där ute i universum som gör att du får en till chans, någon annanstans, på en annan planet. Vem vet, vi kanske ses en dag. Jag sa det aldrig till dig, men jag tyckte mycket om dig.

Hejdå, och sov gott.

Drama

Bra kväll. Några timmar i Sthlm med storasyster. Snabbt krubb på nåt halvsunkigt Yankee-hak, sen ut i vimlet bland de iskalla och vackra och självgoda människorna, och till sist in i Gustav III:s lilla lejonkula av guld.

Jag tittade upp i taket. Tänkte på Mozart i Wien på 1780-talet. Människan är ful och egoistisk och liten. Människan kan också drömma stort och vara hisnande vacker.

Pure consciousness

Har börjat intressera mig för meditation. Eller snarare om stadiet som vissa kallar pure consciousness, "rent medvetande", när en människa upphör att tänka tankar utan bara upplever det ursprungliga, egolösa medvetandet. Detta ska gå att göra om man mediterar regelbundet och koncentrerat under lång tid.

När jag såg Liv idag kom jag på det. Barn upplever rent medvetande hela tiden. Sen glömmer vi bort hur man gör.

Helgen i två bilder, och ett framtidsminne

Kvällens ljus är som champagne. Jag älskar livet så intensivt dessa dagar.

En färja över grönt saltvatten.

Och sedan:

Hej matematik

När jag gick i tvåan hade vi små tunna matteböcker som hette Hej Matematik och hade en apa på omslaget (tror jag). Nu för tiden loggar man in på en sajt och gör sin läxa på nätet.

Jag kan inte bestämma mig för om det är bra eller dåligt. Antagligen bra; jag är bara gammal och passé.

Livet är fullt av små avsked.

"Jag måste gå hem".
"Neeeej gör inte det!"
"Jag måste."
"Vi kanske ses en annan dag".
"Ja, imorgon?"

Om alla hade lika lätt att få nya kompisar som ungarna skulle den här världen inte ha utvecklat organiserade religioner och/eller krig.

Fredag. Ett jäkla drag i köket. Liv käkade oliver, närmare bestämt fem.

Min dotter mästerfotografen

Julie fotar en hel del med min avlagda gamla iPhone 4. Nyss insåg jag att hon besitter en verklig talang för detta. Kolla bara bilderna hon tog idag torsdag:

Hejdå, Mubashar

Trogna läsare av den här bloggen vet att jag har haft ett fadderbarn från Pakistan vid namn Mubashar. Jag blev hans fadderförälder 2005, när han var åtta år.

Idag fick jag ett brev på posten:

Mubashar har blivit vuxen! Jag kan inte fatta att tiden har gått så fort. Det känns som alldeles nyss som jag fick teckningar från honom föreställande blåa elefanter.

Och så har jag fått ett nytt fadderbarn också, en tioårig flicka som bor i en liten by i Nepal:

Jag ska sätta mig med Julie imorgon och knåpa ihop ett brev till henne. Man får inte längre skicka presenter till sina fadderbarn, men brev går bra.

Jag saknar Mubashar lite, känner jag. Undrar hur hans liv kommer att bli? Kommer han att hitta kärlek och lycka där borta i de pakistanska bergen? Hade han någonsin glädje av den solcellsdrivna miniräknaren jag skickade till honom?

Farväl, Mubashar. Och lycka till.

AZ-1118

Kolla datumet på fångens id-bricka: det är den 14 april. Som idag, fast 1954.

Då fotograferades bankrånaren Bob "Cold Blue" Luke när han anlände till Alcatraz för första gången.

61 år senare - minus en dag - pratade vi med varandra över en knastrig telefonlinje. Det är såna saker som är livets kryddor.

Historiens vingslag, de hisnande.

Förlegad ramsa

För ett tag sen satte Edward ner foten i plugget. Hans klass fick lära sig en alfabetsramsa som gick så här:

ABCD - råttmor kokar te
EFGH - barnen tittar på
IJKL - får vi ost i kväll
MNOP - ni får pappa be
QRSTU - se han kommer nu
VXYZÅÄÖ - hit med ost och bröd, katten är ju död!

Edward insåg att en bokstav i hans eget namn – W – inte fanns med, och protesterade högljutt. För detta fick han bassning, och hans fröken berättade om incidenten för mig efteråt med bekymrad min. Men innerst inne tyckte jag att han var i sin fulla rätt att protestera, för det visade prov på ryggrad och rättspatos. Vi berömde honom i hemlighet.

En annan grej med ovanstående ramsa är ju att den är sinnessjukt könsnormativ. Råttmor står som ett passivt offer och kokar te, och överlåter till handlingskraftiga pappa att bestämma huruvida barnen ska få ost när han kommer hem från jobbet. Vad är det för skit? Och när jag ändå håller på, vad är det för jävla puckon som bestämmer modet på H&M? Redan på barnstadiet sorteras ungarna in i kön: flickor ska ha gulliga, rosa, pimpinetta blomhelveten på sina kläder medan killarna får ha busiga t-shirts på temat boys will be boys. Dra åt helvete, era jävla fascister!

Jessica jobbar just nu  med lanseringen av en ny bokstavsramsa, skriven av Annelie Salminen. Den är hbtq-vänlig, finns som både bok och app, och har inte fötterna i 1800-talet. Mer info HÄR.

Idioti och invanda mönster måste bekämpas i det stora och det lilla. Vad bättre ställe att börja än med en ny bokstavsramsa?

Arbetstid

Känslan när klockan är halv tolv en onsdagskväll och man sitter i kallingarna och raderar en gammal intervju med Fredrik Skavlan för att få plats för en åldrad rockstjärna som ska ringa upp från USA.

Den känslan...är en del av att vara frilans.

Påskafton. Traditionell upptäckt av påskägg i IKEA-kasse som på Moses tid.

Långfredag. Traditionellt firande med skattjakt för ungarna, som på Jesu tid.

Hurra för mig

Jag minns det glasklart. På plan åtta stod det en liten korg där man kunde lämna sin avskedsansökan. Det var sent på året -11 och Aftonbladet skulle skära ner på personal igen. Jag satt säkert, eftersom jag hade varit fast anställd sen -05, men ledningen uppmanade fast anställda att säga upp sig frivilligt så de skulle slippa sparka nyanställda. Som tack skulle man få några månadslöner extra i avgångsvederlag.

Jag tog mod till mig och skrev under. Stegade upp till plan åtta och la lappen i korgen. Jag var medveten om det oerhörda i att frivilligt dra undan mattan från mina fötter. Ena sekunden var jag fast anställd, med allt vad det innebar i form av trygghet, betald semester och en säkrad pension.

I nästa sekund föll jag fritt.

Jag jobbade fram till mars -12. När april grydde var jag arbetslös. Jag hade ingen jävla aning om hur man frilansade, jag hade inte ens bildat ett företag. Jag hade inga kunder. Jag hade två barn, med ett tredje på väg. Jag insåg att jag precis kunde ha gjort mig skyldig till ett idiotiskt misstag.

Första månaden fakturerade jag för 11700 kronor. Den andra, knappt 26. Den tredje, noll kronor. Den fjärde, 15000. Den femte, noll kronor.

Och där någonstans drabbades jag av panik. Mitt avgångsvederlag försvann likt en tuggad kaka, vid årsskiftet 12-13 var jag så gott som pank.

I den vevan erbjöds jag ett vikariat på pressavdelningen på en tv-kanal. Fyra månader, med minst 35 lök i månadslön. Jag tackade tacksamt ja - det var som en gudagåva. Jag skulle kunna hålla mig flytande lite till, jag skulle kunna försörja min familj!

Men jag skrev inte på något kontrakt, och under helgen funderade jag. Vad fan höll jag på med? Skulle jag ge upp så lätt? Jobbet innebar att jag skulle börja pendla till Stockholm igen. Det innebar tidiga morgnar och sena kvällar. Jag skulle se mindre av min familj. Och jag ville fan inte jobba som pressis!

Så jag ringde och sa att jag hade ändrat mig. Fast spargrisen var tom. På måndag morgon fick jag ett jobb utlagt på mig, för 9000. Sen vid lunch sålde jag in ett annat, för 5000. Jag kände lite vind i seglen igen. I februari -13 hade jag min första riktigt bra månad. Och sen rullade det på.

Idag firade jag att jag har varit frilans i tre år. Jag köpte Vienetta och ett grattiskort till mig själv. Jag blåste ut ljusen och min vackra familj sjöng Ja må han leva. Ibland ska man vara snäll mot sig själv. När man vågar något ska man känna sig stolt, och det gör jag idag.