Rakryggad

En annan historisk händelse för min tredje killing: första dagen i egen stol. Livan var i extas över denna befordring från månader av babysitters och filtar på golvet:

Med sinne för smak

Låt det gå till historieböckerna: Livans favoritlåt vid fem månaders ålder var "Misty mountains" från "The Hobbit"-soundtracket.

Med "favoritlåt" menar jag "jag fäktar upprört med armarna om du sätter på nån annan låt i lurarna, pappa, men vid ljudet av hummandet i Misty mountains ler jag belåtet. DET är riktig musik, det".

Avbön

Det förra inlägget var patetiskt, typiskt mig att hetsa upp mig för massa onödigt skit. Jag måste helt enkelt hitta styrkan att 1. gå ur Fejjan, eller 2. sluta bry mig om muppar (eller mörtar, som ungarna tror att jag säger när jag drabbas av road rage i trafiken).

Dessutom upptäckte jag Kleerup och Loreens "Requiem solution" i kväll och flyter i Guds oceaner i detta nu. Solen är på väg ner över en grönskande vänsterkurva i Atlanta och jag badar i kärlek kärlek och kärlek och det är möjligt att Hitchens hade fel ändå. Men Gud är så mycket mer än religionerna. Gud är kärlek och det är möjligt att den kärleken skapade universum på något sätt. Jag vill verkligen inte dö. Omkörningen i åskovädret -01, gängstryket -92, balansgången vid Selångersån -98, alla gånger jag dansat tipp-tapp med liemannen...evigheten är för lång och jag vet inte varför jag inte har älskat mig själv mer.

Idioter

Fan, jag måste sluta med Facebook snart. Jag hatar alla jävla positionerande mediafittor jag är "kompis" med. Det är som att lyssna på ett gäng zombies som går omkring och ruttnar på en kyrkogård i Transsylvanien. Jag skiter i er senaste jävla parmiddag med den-och-den-chefen eller hur jävla självbelåtet bakis ni sitter och är på nåt hipsterfik eller länkarna till era värdelösa artiklar som ni enbart har skrivit för att fylla de oceaner till hål ni har i själen med fluffigt Hubba Bubba som aldrig kommer att betyda ett skit!!!!

Ni vet ingenting om livet. Och ni är för rädda för att lära er något.

Samtal med Edward, torsdag morgon

Edward: Åhh pappa, vilken härlig dag det är idag!
Jag: Ja, det är det verkligen!
Edward: Alltså jag knäpper mina fingrar för det är en så fin dag idag!
Jag: Ja visst är det fantastiskt att leva!
Edward: Ja så klart vi lever ju idag! Vi har långt kvar innan vi dör!
Jag: Ja, det är jättelångt kvar tills dess...
Edward: Ja, nio dagar!

Förberedelser

Treo: check.

C-vitaminbrus: check.

Kaffe: check.

Speldosa: check.

Arbetsdagen kan börja.

Läxan som aldrig låter sig läras

Idag fick jag veta att en kär vän har drabbats av cancer. Detta samtidigt som jag håller på att läsa Hitchens mästerliga dödsbäddspamflett "Mortality". Vi borde värdesätta livet, varje droppe av det, varje andetag. Att det ska vara så jävla svårt att lära sig det någon gång.

Jag önskar att jag vore religiös så att jag kunde be för min vän ikväll. Allt jag kan göra är att - på agnostikers vis - hålla tummarna så de vitnar. Han är alldeles för vacker för att ryckas ifrån oss.

De svåraste intervjuobjekten...

...är andra journalister. Man kan ge sig fan på att de någon gång under intervjun kommer att lägga sig i HUR man gör intervjun, eller på vilket sätt man ställer frågorna. När jag intervjuade Peter Jihde för ett tag sen fick jag veta att jag precis begått en av medieprofessorn John Sawatskys sju "dödssynder". Jenny Strömstedt var inte fullt lika vass, men hon sa åt mig på skarpen att "ställ frågan" när jag trasslade in mig i en pretentiös metafrågeställning. Det var pinsamt som fan, men annars var hon väldigt trevlig och öppen och jag är rätt nöjd med resultatet som ni kan läsa i dagens blaska (eller HÄR om ni har Plus-abbonemang):

Hon är tillbaka...

...och allt prat om dödlighet och yada yada känns oviktigt. Jag lever ju nu, eller hur? Fuck forever, som gode Pete Doherty brukade säga.

Six feet under

I döden är vi alla anonyma. Så här ser Gustaf Frödings grav ut i dag. Översnöad och ensam och dyster. Inte ens Mando Diaos fans har brytt sig om att lägga en krans här, eller skotta bort snön för den delen.

Så fåfängt att försöka bli odödlig. Snart ligger jag själv under en driva nånstans. Och ännu färre kommer att bry sig.

Tystnad och vin

Jag har lyckats sno åt mig några ensamma dagar i mitt föräldrahem i Stalbo vilket är lika sällsynt som Karl XII:s könshår impregnerat med Pommac. Men tyvärr blev friden förstörd av Björn "nutidens svar på Strindberg" Solfors som kom och våldgästade och krävde vin och öl och uppmärksamhet vilket han i och för sig gladeligen fick eftersom han är en varm människa som sprutar ur sig livsvisdomar som om det inte fanns någon morgondag.

Jag saknar min fru så mycket. Jag vet att man ska vara stark och stå på egna ben och se igenom kärlekens aminosyror men JAG ÄLSKAR JESSICA SÅ ENORMT.

Konsten att ta plats

Om jag så blir hundra kommer jag aldrig att lära mig att njuta av livet såsom Liv gör. Ingen kan bre ut sig så självklart och ta en tuppis var som helst, när som helst, hur länge som helst, trygg i förvissningen att hon är älskad och att hon duger precis som hon är.

Jag har mycket att lära av henne.

Att glädja en pojkes hjärta

Det var inte första gången Edward gick på bio, men idag gick jag och han för första gången och såg en film bara vi två. "Hotell Transylvanien", sedvanligt hetsig modern animerad barnfilm men lik förbannat magisk eftersom jag såg alla zombies, avhuggna huvuden och gigantiska spindlar genom min fyraåriga sons uppspärrade ögon.

Vid närmare eftertanke kanske det var sjuårsgräns av en anledning.

Skit samma, han kommer att komma över chocken. Men hans far kommer aldrig att glömma ynnesten att få sitta bredvid världens vackraste pojke och dela en Dumle-rulle med densamme. Min son är välsignad av alla Gudar genom alla tider och hans hjärta rymmer galaxer av ljus.

Att fånga det flyktiga ögonblicket när ens spädbarn ser ut som att det gör något intelligent

Finfin drabbning av sex ungar igår hemma hos Lifs. Det skiljer bara en månad mellan de två yngsta (men Liv som är yngst utklassar inte helt oväntat Vera i body fat) och det var lite rörande att se Johan och Jessica kräla runt på golvet i jakt på den perfekta bebisbilden. Det är inte helt lätt att fotografera människor som är 4-5 månader gamla, de skiter nämligen rätt hårt i att posera.

Johan tog den bästa bilden efter mycket hårt slit. Det vill säga den enda bilden där Liv och Vera faktiskt såg ut att socialisera med varandra:

Samtal med Julie, fredag morgon

Julie och jag går hand i hand till skolan:

Julie: Åh, jag är så glad att jag har en pappa som – (jag hör inte slutet på meningen)
Jag: Vad sa du? (förväntar mig en vacker komplimang som kommer att göra mig varm i bröstet)
Julie: Jag är så glad att jag har en pappa som har två armar!

Paus

Är i Stockholm denna snöblaskiga onsdag. Precis gjort en intervju på trendig Söderrestaurang, snart ska jag träffa min revisor på Artillerigatan och ikväll blir det Zlatan vs Messi på Friends arena i Solna med min gamle far.

Men här och nu: andakt. Klockorna i Hedvig Eleonora kyrka ringde när jag gick förbi nyss, och jag såg det som ett tecken. Nu sitter jag här i nästan total ensamhet och umgås med evigheten några minuter. Världen därutanför kan vänta. Det triviala kan vänta.

Just i detta nu är det jag och friden.

Bland alkisarna och psykfallen

En bit från vårt hem ligger ett sunkigt minicentrum som lockar till sig alkisar och allmänt trasiga människor. Vi brukar inte hänga här - det kan kännas otryggt, speciellt när man drar på barnvagnen - men idag trillade vi in här och käkar i detta nu en totalt Gudlös lunch.

Jessicas fish and chips var dessutom kalla. Men inget värdsligt tjafs kan få min fru att tappa humöret. Hon påpekade det vänligt för kocken, fick en ny omgång välstekta filéer och visade än en gång att hon är den soligaste kvinnan på jordklotet.

Titta bara: