Med sårig hals och kallsvettig panna styrde jag den extremt fullpackade bilen till mitt barndomshem. Vi anlände en kvart innan vårt landslag skulle spela kvarten i fotbolls-VM för första gången på 24 år.
Förra gången var det dagen innan jag skulle fylla 20 år. Sverige- Rumänien den 10 juli -94, jag bodde i Salamanca den juli-månaden och avnjöt straffrysaren på ett hotellrum med mina päron som hade tagit sig ner till Spanien för att gå på Davids bröllop i Barca föregående dag.
En annan tid, ett annat lag, en annan Jon. Nu satt jag här istället, med min stora familj i Stalbo-soffan, och insåg att jag brydde mig märkvärdigt lite om hur det gick för Sverige.
Det är en jävla lek. Med en boll. Emil Forsberg verkar vara dryg, Robin Olsen framstår inte direkt som en älskare av amerikansk litteratur, Janne Andersson är sannolikt inget fan av Nick Drake och black metal. Så varför skulle jag bry mig om deras eventuella framgångar på en fotbollsplan långt härifrån? De är inte mina tvillingsjälar, det är inte jag som spelar. Vi råkar bara dela samma medborgarskap, och möjligen en erfarenhet av att genomlidna mörka och kalla vintrar utan ände.
Det gick åt helvete, vi var helt kass, Berg missade mål igen och det blev ingen upprepning av den där VM-sommaren -94. Men det hade det ändå inte blivit. Jon 1994 är död. Han var rolig, men överkänslig och rätt puckad.
Jag skjutsade min gamla mamma och tre av mina barn till Huddungesjön direkt efter matchen. Vattnet låg klart, badplatsen var öde. Inget hade förlorats, eller vunnits.
De bara badade, och jag tittade på.
