Men gång på gång har hon visat sig ha rätt. Veckan mellan den 22 och 29 juni 2018 var en klump som heter duga, en virvelvind av upplevelser och känslor, både på det andliga och det världsliga planet.
Inget kan så klart mäta sig med ankomsten av denna solmodiga grutt, som redan påminner mig så mycket om mig själv som barn att jag börjar ana en själslig tvilling. Annie har upplevt världen i bara en dryg vecka, men hon behandlar den redan med lika delar kärlek och nonchalans, som att hon kan vila i universum och sen är det gott så. Det är lite så jag har försökt förhålla mig till det här livet. Jag är inte de stora extasernas man, jag söker mig mer efter friden, den eviga, oföränderliga. En titt på det här bullansiktet är allt ni behöver för att förstå vad jag menar:
Tre dagar efter Annies universella ankomst dök lite världslig glädje ner i min brevlåda, i form av tre korr-ex av den engelska utgåvan av Alcatraz-boken. Jag gjorde några mindre ändringar, och dagen därpå publicerade jag den offentligt på Amazons sajt. Så nu finns min lilla bok med i ett litet hörn av den stora, skrikande världen av kommers, en hälsning från en avlägsen stad i norr där en lönnfet men tillfreds man sitter med en rultig flickbebis i famnen.
Tack, livet, för den här veckan. Tack, tack, tack.
